onsdag 26 juli 2017

Sol, innovation och förändring

Absoluta förutsättningar för framsteg är utbildning och en fri grundforskning som bekostas av samhället. Det glöms tyvärr ofta bort i nyliberala floskelresonemang. Men hurdan är en vettig modell för samhällets finansiering och hur ska samverkan mellan beslutsfattare och forskare se ut? Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen skrev nyligen ett blogginlägg, där hon lyfte fram vikten av att man för dialog med forskarna för att kunna göra faktabaserade beslut. Att forskarna bör kunna vara fria och kritiska och att man ska kunna lyssna till vad de har att säga. Men ofta ter sig inställningen till forskningen tyvärr annorlunda, som att det är forskarnas viktigaste uppgift att leverera färdiga lösningar som ger ekonomisk nytta eller annars bara skapa renommé för Finland genom att placera sina institutioner på internationella rankinglistor.

Numera ges en del av forskningsfinansieringen till riktade spetsforskningsprojekt, det senaste påhittet är det så kallade programmet for flaggskeppsfinansiering, vars syfte är att "föra samman högklassig kompetens från olika områden i internationellt konkurrenskraftiga forskningskluster. Med deras hjälp ska forskningens kvalitet höjas och dess genomslag förbättras. Klustren bidrar också till vetenskapens förnyelse. Programmet reformerar strukturer och arbetsmetoder och det sammanför de duktigaste forskarna och andra aktörer som håller hög vetenskaplig nivå och eftersträvar den internationella toppen."

Varför och hur forskningen ska förnyas är ett litet frågetecken för mig personligen. Däremot har det varit utmanande att faktiskt åstadkomma att forskning leder till ny lönsam och vettig verksamhet. Samtidigt som t ex Cleantech i teorin och formellt är ett viktigt område, bråkar man om huruvida det är vettigt att som i regeringsprogrammet nästan utgå från att hållbar energiproduktion främst handlar om biomassa (vilket forskarna inte anser är hållbart). Politiskt vill man (centern) ju gärna att skog, torv osv ska vara en värdefull råvara i framtiden. Lite som kolen i USA.

Sen har vi otroligt duktiga forskare på solenergi, inte minst Hele Savin, som också nyligen fick "innovationspris". Savin jobbar bland annat med materialforskare och har utvecklat solpaneler på många sätt. När man mäter och anger effekten på solceller utgår man från direkt ljus som kommer rakt emot ytan, en situation som inte minst i länder som vårt leder till ganska irrelevanta siffror och också kanske en teknologisk utveckling som inte är optimal. Savin har i stället satsat på att utveckla celler som kan tillgodogöra sig ljus som kommer från upp till 70° vinkel genom att hindra reflektion tack vare en nanostrukturerad yta. Bland annat. Genom att strunta i hur man numera formellt mäter effekt, har hennes team tagit fram en mycket bättre lösning.

I en radiointervju  berättade hon nyligen att det är svårt att få existerande inhemska företag att ta de nya lösningarna i produktion, trots att de bevisligen är bättre och teknisk genomförbart. Så till den grad förändringsmotvilligt har det varit att Aalto universitetet måste starta en egen firma.

Om innovationer inte kapitaliseras på i vårt land handlar det nog inte alltid om att forskare inte skulle bry sig eller vara aktiva. Felet kan också sitta i företag eller politik.

Här är förresten Savins installationsföreläsning från i våras.


söndag 16 juli 2017

Ideologi

För ett par dagar sedan höll jag på att säga upp Hbl-prenumerationen på stående fot. Det gör mig rasande att Husis under åren kastat ut kolumnister som Klinge, men i denna dag betalar arvode för dynga som Lillrank skriver på ledarsidan. Hur många kloka yngre människor skulle det inte också finnas, som kunde skriva reflekterande texter som bygger på fakta istället för strunt. Dagens tidning gjorde mig igen lite mera välvillig. Kevins text känns som vanligt rätt.

Länge har jag tänkt att vänstern har haft en svårighet i det förändrande samhället, socialdemokraterna uppnådde sina viktigaste mål för flera decennier sedan och kommunismen dödförklarades lite senare. Vad Kevin berör är högerns kris som är minst lika beklämmande, och som kanske ger vänstern luft under vingarna igen. Om något, är det just nu den traditionella borgerligheten som är politiskt om inte heldöd, så åtminstone i full intellektuell koma. I Finland har man skurit ner inom bildning och forskning och i USA anser majoriteten av högern att högskolor och universitet har en negativ inverkan på landet. Vad som återstår är marknadsliberalism och finansvälde. I Finland har avregleringen bland annat lett till svårigheter för småföretagare. En bildad, frisinnad höger verkar ha allt svårare att göra sig hörd inom högerpartierna. Det ser allt mer sällan ut att handla om (med)borgerlighet eller att göra det bästa för samhället som helhet. I stället vill man införa marknadsekonomi och gynna storföretag på så många domäner som möjligt, oberoende av om det finns förutsättningar för en fungerande marknad eller inte. I själva verket har vi på sätt och vis en ökad höger-vänster polarisering på gång, samtidigt som nya mittenalternativ dyker upp och växer sig större (de Gröna hos oss eller Macron i Frankrike kunde väl ses som sådana).

Så jag kanske, kanske, fortsätter med Husis lite till. Men jag önskar man skulle faktagranska också kolumnerna. Det är ju sådant man betalar för.






lördag 15 juli 2017

Att gå sin (egen) väg

Världen är på många sätt en ångestingivande plats i dag. Hoten som tornar upp sig vid horisonten är varken få eller små. Det känns som om vi skulle behöva stora, drastiska förändringar i snabb takt, men vi är fångade i ett trögt och bångstyrigt samhällssystem och en kultur som spelar konservativa, ogina och egoistiska krafter i händerna.

Det är också många saker som blivit bättre. Senast i går jag gladde jag mig åt hur mycket mer färgglada och mångfaldiga, samtidigt avspända och harmoniska, mina hemtrakter blivit. För tjugo eller trettio år sedan var det här landet ett mycket homogent samhälle, med starka normer för hur saker skulle vara. Det bara var så, helt enkelt. I Elantos butiker fanns det ungefär äpplen, bananer och apelsiner i fruktdisken, siskonkorv, lördagskorv, potatis, lök, morot och makaroni (eller spagetti, så hette pasta på den tiden) och kanske tre sorters mjölk. Det var det. Alla vara likadana blekfisar och såg på samma tv-program. Grannskapets familjer var i stort alla likadana. Visst fanns det mycket som var bra på den tiden också. Men nog var det snävt. Tryggt och snävt. Så mycket mera frihet vi har i dag, så mycket mera att välja mellan och så mycket mera kvalitet. Kvalitet i vad vi kan äta, dricka, njuta av konst och kultur, vetenskapens  och teknikens framsteg och större kunnande och kompetens på otaliga områden. Och snart har vi kanske till och med Västmetro! Jag minns att jag såg den inritad på stadsplanerna på 1980-talet ...

Trots friheten är samhället ändå på sätt och vis hårdare nu. Trots att vi i teorin har så mycket mera resurser är det ont om pengar och man måste skära ner, minska på tryggheten, öka på kraven. Vi har inte råd, det finns inte pengar. Snabbare studier, mer effektivt arbete, i det oändliga. Och då handlar det inte om att vi skulle göra det för att rädda vår planet, utan på att vi måste upprätthålla illusionen om ständig tillväxt och på att allt mer handlar om att pressa pengar ur systemet. I synnerhet ur det gemensamma, den offentliga ekonomin. När man låter kvaliteten och substansen komma på undantag, och bara ser på siffror kan det inte gå annat än fel i längden. Det gäller både enskilda företag och helheten.

Att vara en människa som arbetar med konst och kultur är inte så lätt idag heller. Här om dagen skrev en ung kille en bra insändare om saken i Hbl. Om hur reflektionen, långsamheten, eftertanken inte har något "värde" och hur det återspeglar sig på en ung människa. Hur vårt samhälle ändå är intolerant och enkelspårigt på ett mindre synligt, mer lömskt sätt. När medier och beslutsfattare okritiskt övertar populistisk retorik, när allt sinne för proportioner försvinner, när man stirrar på det man har precis framför sig och låter det skymma allt annat, allt som är lite längre bort i tid eller rum. När man på riktigt tror att det enda som räknas är det som kan räknas. När beslutsfattare vägrar ta ansvar. När studiestöd ersätts med lån.

Hur viktigt är det då inte att vi har människor som ställer sig en aning utanför. Människor som lugnt och sansat granskar saker och ting. Hur värdefulla är de inte för vårt samhälle? Människor som gör annorlunda.

(Förresten, beställ nya Plir!)





söndag 18 juni 2017

Runebergs


Midsommarros i Fredrikas trädgård

Fick i dag orsak att besöka Borgå, vilket var ganska roligt, eftersom det är decennier sedan jag senast varit i Runebergs hem och dessutom nyss ägnat mig lite år Fredrika. Efter ett antal år som anställd vid SLS då jag bland annat katalogiserade Runebergs bibliotek, fick jag en liten överdos av den gode J.L. och den tillhörande personkulten (som dock vid SLS görs med tillbörligt analytiskt sinne, och inte sällan med glimten i ögat av åtminstone en del, gudskelov). I släkttraditionen finns en del personer som anses ha varit av den besvärligare sorten som privatpersoner och nationalskalden är en av dem. En ställning som dyrkad nationalhjälte och geni är kanske inte något som gör en människa väldigt gott i längden.

Men Fredrika Runeberg tyckte mycket om sin svärdotter, sonen Walters hustru Lina, tror jag. Fredrika är också definitivt en av min idoler på många sätt (inte alla). Hon var egentligen kvinnosakskvinna före det knappt var påhittat, samtidigt som hon på något underligt, närmast vansinnigt sätt, helt gick med i personkulten kring sin man. Fast det var kanske det rationella sättet att fungera som skrivande kvinna kring mitten av 1800-talet.


Walter och Lina 1868. Museiverket.

Sonen, skulptören Walter hör definitivt till snällisarna. Han var min farmors älskade farfar, som förekommer ofta i Edelfelts brev, vilket är jätteroligt. Båda befann ju sig i Europa under långa tider och bland annat nämner Edelfelt hur sonen Nino Runebergs tvåårsdag firats med choklad i Rom, där Runebergs bodde och Edelfelt var på besök.


Walter och Nino 1874. Bild Museiverket.


Walter förlorade flera av sina barn och också Nino var tydligen sjuklig och en missnöjd baby. Nino, min farmors far hör till de där besvärligare personerna, kanske en orsak till att farmor gärna tydde sig till sin farfar. Nino arbetade liksom sin hustru som lärare, men han skrev också själv och översatte, förutom Baghavad-gita och Alice i Underlandet bland annat Max och Moritz, vilket kanske kan vara beskrivande för varför min mycket sensitiva farmor hade svårt för honom vad jag förstått.  Han var tydligen en person som verkligen gick sina egna vägar, ivrig frimurare och en av dem som lanserade esperanto i Finland.


En del funderade jag, medan jag nu äntligen läste Merete Mazzarellas Fredrika-biografi, över hur J.L.s och Fredrikas barn reste och bodde vitt och brett på olika håll av Europa, men alla sedan återvände hem till slut igen. Det gjorde mig lite trösterik, när jag nu lite våndas över hur en ansenlig del av mina bekanta ungdomar flyr Finland. Kanske det ändå blir bra till slut, trots misären just nu.

Walter på äldre dagar. Signe Brander. Museiverket.


lördag 10 juni 2017

Finlandsdemokrater

Det är på många håll man gläds över hur det gick i sannfinnarnas partiordförandeval. Två av tre ordförande är dömda för hatbrott. Alla partiledare är hårda linjens "invandringskritiker", som fortfarande anser att vi har en för liberal asylpolitik. Själv har jag svårt att se hur den kunde bli mer omänsklig än den är.

Folk som värderar mänskliga rättigheter och människovärdet högt har också kommenterat läget i positiva ordalag. Sannfinnarnas transformation till Finlandsdemokrater är nu slutförd och man kan ta i rasismproblemet i partipolitiken på ett nytt sätt.

Populismen har ätit sina barn. Det lär den väl alltid göra till slut. Just nu är man lättad över att den nya partiledningen kan anses politiskt dålig, mer löjlig än kompetent. Fast så tänkte man väl en gång förut också i historien om ett annat parti.

Visst har vår regering gått i denna fraktions ledband vad gäller att deportera människor eller tvinga dem under jorden utan mänskliga rättigheter. I vårt Jubileumsfinland. Det är en skam som inte får göras osynlig eller förringas.

Bild BNF.

lördag 3 juni 2017

På väg mot digital historia

I går hade vi ett riktigt intressant seminarium inom digital humaniora, närmare bestämt digital historia. För första gången, kändes det som, var forskarna tiotals gånger flera än arkiv- och biblioteksfolk. Det var ett kick off-seminarium för vårt fortsatta projekt, lett av Mats Fridlund vid Aalto och med brett engagemang också från Helsingfors och Åbo universitet och även från Tammerfors.  Målsättningen i det inledande projektet var att klarlägga nuläget inom digital historia och det nya projektet har som målsättning att främja kompetenser och samarbeten. Det kommer att ske bland annat genom en serie seminarier på olika håll i landet. Liksom förr twittrades det under hashtaggen #digihistFi, denna gång inte så mycket, tyvärr.

Keynote-talare var Jo Guldi, som lyfte fram olika sätt att använda digitala metoder bland annat för att identifiera brytningspunkter, aktörskap, händelser eller perioder. Hon påpekade att historiker inte egentligen använt sig av dessa, eftersom de inte anpassats till våra forskningsfrågor. Det är mest andra, t ex litteraturvetare, som använt dem och då blir både frågor och svar ofta konstiga ur historikerperspektiv. Ändå skulle historiker kunna ha mycket att tillföra vad gäller just det kronologiska perspektivet, kontext och hjälpa oss att se den större helheten. Guldi presenterade sedan närmare topic modeling, som är en ypperlig metod i det att den möjliggör ens ett litet lyft från den språkliga nivån till en mer begreppslig dito. Hon visade också hur hon undervisar historiker i metoden och berättade om intressanta verktyg som är på kommande.

Andra intressanta saker som lyftes fram var bland annat den kommande nya Diplomatarium Fennicum och den evigt återkommande frågan om digital humaniora som en omständlig process där kommunikation och gemensamt lärande är oändligt viktiga. För en humanist är det till exempel ofta svårt att från början se och inse att det i den delen av arbetet som inte är "historia", ofta kan ingå mer enkelt it-hantverk, avancerad programutveckling och datavetenskap och inte minst kunskap inom statistik. Det är inte alltid samma människor som kan och vill göra alla bitar och det är viktigt att man har alla nödvändiga kompetenser om man ska göra bra forskning. I praktiken innebär det att projekten borde vara långsiktiga. Som historiker borde vi också inse att perspektivet inte kan vara några år, eller ens årtionden, då det gäller våra egna resultat och produkter. Det frågade också Jo Guldi sin publik: Vad är det viktiga de finska historikerna bidrar med nu, de närmaste decennierna, som kommer att vara av betydelse långt in i framtiden?


Figurin, Skulptur, Figurine -  Östasiatiska museet. CC BY


Personligen anser jag att en viktig sak åtminstone är att guida digitaliseringen av vårt kultur och vårt samhälle. Det handlar alltså inte bara om att forska fram nya kunskaper utan också om att aktivt ingripa och forma samhället. Det låter på ett sätt radikalt och nytt, men samtidigt är det i linje med vad historiker alltid gjort: att berätta igen, omforma och anpassa bilden av vem vi är, varifrån vi kommer, enligt samtidens kontext. Rent konkret tänker jag dels att vi borde se till att rätt resurser digitaliseras, så som riksdagsprotokoll eller historisk statistik, dels se till att det görs på ett hållbart, rikt och långsiktigt sätt.

Finska historiska samfundet har också grundat en sektion för digital historia. Denna saknar tyvärr ännu medlemmar från Östra Finlands och Jyväskylä universitet samt Åbo Akademi.

torsdag 25 maj 2017

Rädd för AI? Data, intelligens och makt

Bild: Gaudencio Garcinuño 2011  CC-BY-SA
Finland ska bli världsbäst på artificiell intelligens. Vad man avser med artificiell intelligens är ofta ändå lite undflyende. De mest radikala tolkningarna handlar kanske om tänkande maskiner, som har ett medvetande och kanske t o m en egen vilja.

Intelligens handlar om, lärde jag mig i skolan, att kunna lära sig nya saker och anpassa och applicera kunskapen i nya situationer. Kravet på vad "tänkande maskiner" är, har i regel flyttats framåt an efter att tekniken utvecklats. Rätt länge låg definitionen, åtminstone för mig, nära maskininlärning, det vill säga att mjukvara kan lära sig av erfarenhet. Och det kunde ju Nokias mobiltelefoner redan för länge sedan. Datorer kan visserligen gissa och räkna ut sannolikheter, men de är knappast intelligenta för det.

Numera har det blivit vardag av maskininlärning i sig. Den har blivit synlig och den nya hypen i takt med att man insett att maskiner som lär sig inte nödvändigtvis är direkt intelligenta. Saker är vanligen så oändligt mycket mer komplicerade än de ter sig vid ett första ögonkast. I alla fall tror jag det står ganska klart att maskininlärning inte nödvändigtvis innebär intelligens och allra minst uppkomsten av något spontant självmedvetande. Det handlar om otroligt kluriga algoritmer.

I alla fall är generell artificiell intelligens ett paraplybegrepp för många olika inriktningar inom utvecklingen inom programvara och flera av dem är visserligen sådana, där man inom finska institutioner lyckats hålla sig ganska väl framme, såsom inom tal- eller bildigenkänning.

Det stora hotet kommer ändå ingalunda från dessa programvaror i sig utan från den dominerade oerhört naiva och okritiska inställningen till vad data och digitalisering ska kunna göra i vårt samhälle. Idéer om att data representerar verkligheten på ett oproblematiskt och direkt sätt och gör den mätbar och möjlig att styra och kontrollera spökar allt oftare. Men dessa idéer finns hos beslutsfattare och inte i datorernas inre. Att man förbiser problem med betydelser och tolkningar, felaktigheter och brister i data eller tror att man kan frånsäga sig etiskt eller strategiskt ansvar är oförlåtligt korkat och enkelspårigt.

Det gör en inte ett dugg gladare att man ser liknande tendenser till och med inom det akademiska. Bevara oss från alla indikatorer och mätare. Det kritiska tänkandet måste sitta mellan våra öron.


 Bild: Alberto Racatumba CC-BY.