lördag 15 april 2017

Krigssampo



Att länka historien är en spännande tanke och ett imponerande pilotprojekt har också gjorts i och med den så kallade Sotasampo. Man har utgående från CIDOC CRM skapat länkar och visualiseringar, mellan massor av digitala källor från olika håll. Ambitionen att tillgängliggöra historien är god och man har också gått vidare från andra till första världskriget och ännu längre bakåt i tiden. Genom att länka källor och gå ända in på textnivå ger man möjligheten att hitta avsevärt bättre bland materialen. Den nya semantiska sätten att organisera informationen är dessutom ett steg från traditionell pappersvärld till en riktig digital kontext.

Samtidigt finns det åtminstone sett ur ett akademiskt humanistiskt perspektiv en del problem med projekten. Sotasampo kan varken anses fungera som forskningsverktyg ("digital metod") för vetenskapliga historiska frågeställningar eller som en vetenskaplig publikation inom humaniora. Den är snarast en sökhjälp och kan i bästa fall, om man har tur, avslöja mönster, kopplingar eller anomalier som kan ge upphov till vetenskapliga historiska frågeställningar. Jag tycker att det är viktigt att se skillnaden: den akademiska dimensionen med projekt som Krigssampo eller Osma Suominens alldeles vansinnigt coola Annif är helt och hållet teknologisk. Därmed inte sagt att de inte skulle vara relevanta och intressanta och kunna användas som viktiga verktyg i synnerhet inom minnesorganisationer.

Nu skulle det emellertid vara viktigt att man från finansieringshåll ser skillnaden mellan olika typer av projekt. I värsta fall kan vi ha en situation där pengar som är ämnade och tänkta att stöda humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning under den lockande och trendiga "digital humaniora"-etiketten i själva verket används på ren teknisk utveckling, vars betydelse för humanistisk forskning i värsta fall kan ifrågasättas. Själv är jag rädd att en sådan utveckling kan slå tillbaka riktigt illa både mot digital humaniora och öppen forskning. Om de knappa resursernas fördelning upplevs som orättvis och oskälig kommer taggarna fram hos också hos de bästa och mest framstegsvänliga humanisterna.

I bästa fall arbetar man förstås integrerat och tillsammans mot gemensamma mål så att den tekniska utvecklingen både föder ny humanistisk och informationsvetenskaplig teknisk kunskap. Att välja ut, organisera och dokumentera källor och material är inte lätt, allra minst om man vill göra vetenskaplig forskning på innehållet. Det krävs stora insikter både i källmaterialet och dess semantiska och kontextuella dimensioner för att kunna använda digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap. Man måste till exempel kunna bedöma vad som saknas i materialet. Samtidigt hälsar jag med glädje den nya utvecklingen som de första stegen mot en genuin digitalisering. Vi har duktigt folk när det gäller semantisk webb här i Finland.



torsdag 13 april 2017

Öppna data med samhällsvetare

Open Knowledge Finland ordnade ett miniseminarium om öppna data inom samhällsvetenskaper i går. Primus motor var Oskari Lappalainen. Tyvärr missade jag de första presentationerna, bland annat docent Kimmo Vekalahtis, men ramlade in precis på slutet där han berättade om MOOCen Introduction to open data science. Den följdes av mycket intressanta presentationer av Tapio Räsänen från Kela, Antti Tuomi-Nikula från THL och Mikael Seppälä. Jag är mycket imponerad av myndigheternas forskningsverksamheter och deras initiativ. Nu är det snarast en fråga om resursering och prioriteringar hur snabbt framstegen sker. Eftersom jag tror mycket på att myndigheterna själva vinner på att satsa på förvaltning (= öppnande och samordning) av sina informationsresurser, hoppas jag att det finns möjligheter att satsa på dylik verksamhet. Det är bombsäkra investeringar.

Mikael Seppälä presenterade, med ad hoc insert av OKFI:s verksamhetsledare Teemu Ropponen, en spännande mix av service design och sociologi. Rekommenderar hans presentation. Diskussionerna var överlag många, långa och initierade, med det resultatet att det inte fanns många kråkor kvar när jag fick ta itu med mitt favoritämne, dvs hantering av forskningsdata. Men diskussionen fortsatte och var givande.





söndag 9 april 2017

Att välja det onda

Ärkeängeln Mikael besegrar draken (Satan).
Kungliga Biblioteket, Nederländerna.
Detalj. Public Domain.


Det är länge sedan jag läst Aristoteles och Platon, och Nietzsche har jag aldrig läst ordentligt, tror jag. Därför känns det både roligt och nyttigt att lyssna på de filosofiska diskussioner jag hittar på webben. Det var mera tur än skicklighet att jag dessutom just nu råkade lyssna på Melvin Braggs gamla program om ondskan. Eller var det en slump eller ödet ("meningen")? Ett medvetet eller omedvetet val?

Terrorismen kom igen nära oss denna vecka. Jag har tidigare vädjat för att man inte ska ge efter för terroristernas narrativ, utan behandla dem som förryckta, misslyckade individer. Inte bara ensamvargar, utan ensamma galningar, på samma sätt som vi tenderar behandla skolskjutare och andra som begår våldsbrott mot människor de inte har någon personlig relation till. Människor som tappat kontakten med vårt samhälles normala strukturer, värderingar och sociala mönster, eller aldrig haft den. Förvridna, skeva, hatiska världsbilder. Är de onda, helt flippade eller agerar de enligt sin egen rationella konsekvensetik där målet bara helgar medlen i kampen för något i deras värld bättre? Jag menar att vilket svaret än är, är dessa individer missanpassade och sjuka i huvudet. Men det betyder inte att de inte ska anses tillräkneliga eller på något sätt befrias från skuld och ansvar.

I podkasten jag nämnde ovan diskuterar filosofer hur ondskan uppfattats under olika tider. Nietzsche lär påstå att det är kristendomen som uppfunnit ondskan (dålig sak enligt honom). Under antiken verkar det onda närmast ha ansetts vara en onaturlig frånvaro av det goda. Jag känner lite igen mig i den antika, kanske något naiva, tanken om att en vettig människa alltid väljer det goda. (Bragg har förresten påpassligt nyligen gjort relevanta program om både Arendt och Nietzsche.) Med kristendomen blev det onda en kraft som skulle bekämpas. På sätt och vis klokt, men på sätt och vis problematiskt. Bekämpar man det onda med kärlek eller med upplysning? Eller båda? Eller med våld? Var går gränsen till att ta till brutalt, dödligt våld? När är det berättigat att bomba?

I varje fall tror jag att det är fel att lita för mycket på att människan kan göra fria, rationella val i alla lägen. I verkligheten är det mycket sällan vi inte styrs väldigt mycket av omständigheter. Det visar också forskningen vad jag kan förstå. Hela den ultraliberalistiska ideologin vilar på en surrealistisk (men för den som råkat ha framgång bekväm) tanke om att människor ska kunna och har kunnat välja sin uppväxtmiljö, sin hälsa, sin utbildning, sina inkomster och att om det går dåligt har man ju bara valt dåligt. Eget fel, liksom. I verkligheten är vi mest fångar av sociala och ekonomiska omständigheter och nästan lika mycket av vår egen bristande insikt och uppmärksamhet i situationer som ter sig vardagliga.

Att någon väljer att begå våldsdåd, det tycker jag ändå inte att man kan frånse. Att det faktiskt är ett stort och betydelsefullt val som finns där, som gjorts. Man kan försöka förhindra att sådana val behöver göras och att de utfaller galet om de görs. Själv anser jag det helt klart att ett samhälle som Sverige inte kan rubbas av terrorism. Tvärtom kommer det nordiska samhället att visa sin styrka och seghet. Det kommer aldrig att ge önskad utdelning för någon terrorist att ge sig på så demokratiska samhällen som de nordiska.


torsdag 6 april 2017

Jasna


I början av veckan besökte jag första gången i mitt liv Slovakien. Det var en positiv erfarenhet, även om jag egentligen inte direkt upplevde särskilt stora delar av landet. Jag besökte skidorten Jasna i Tatras-bergen. Vädret var omväxlande soligt och regnigt. Stämningen var något melankolisk när pisternas snö sakta regnade bort. Under konferensens sista presentation mullrade åskan dessutom plötsligt och effektfullt mellan bergen.

Konferensen hette ILIDE och är en konferens för vetenskapsbibliotekarier med betoning på östra Europa, men det fanns många talare på plats både från USA och övriga Europeiska länder. Konferensen var mer professionell och kommersiell än vetenskaplig, men mycket intressant. Särskilt spännande var det att höra om utvecklingen inom Center for Open Science och deras flaggskepp Open Science Framework, som är en imponerande plattform för hanterings av forskningsmaterial. Hela konceptet bygger på omfattande integrationer med snart sagt alla mjukvaror och plattformar forskare använder och erbjuder ett utmärkt sätt att knyta dem samman och dessutom hantera delning och arkivföring av material. Det enda kruxet är bara tyvärr stort: för européer är OSF ofta förbjuden frukt, på grund av att det inte är tillåtet att överföra personuppgifter, som ofta ingår i materialet, till USA där tjänstens servers finns. Det samma gäller förstås en och annan molntjänst, som forskare nog av misstag kan komma att använda. Det skulle därför vara mycket bra om någon kunde sätta upp en finsk, nordisk eller europeisk version. Programvaran än trots allt öppen källkod och jag är rätt säker på att de skulle ta emot ett systerprojekt med glädje. Tyvärr hann jag inte tala med Natalie Meyers denna gång, dumt nog.

Men jag hade flera andra intressanta diskussioner särskilt med representanter för Liber och tyska DARIAH. Ganska stora problem hade jag däremot med förläggarnas bibliometriorgier. Precis som man inom EU framhållit att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid kvalitativa kriterier vid utvärdering av forskning, kommer inte representanten från en förlagskoncernerna och talar om delar av deras fina index som ”kvalitativa” mätare (för att de på något sätt är viktade för att försöka kompensera det uppenbart sjuka i att försöka jämföra forskning kors och tvärs genom att räkna saker överhuvudtaget). Man blir bara så trött ibland.

Åtminstone uppfattade jag det som ett mycket osympatiskt och kalkylerat sätt försök att kapa en term och skapa förvirring. För tyvärr är det nog bara så, att bibliometri erbjuder belägg för beslutsunderlag i mycket få och specifika situationer då det gäller utvärdering av forskning. Ska man bedöma kvalitativt så måste man faktiskt ha förståelse för substansen. Om man nu tycker att den utvärdering och kvalitetskontroll som det vetenskapliga samfundet använt de senaste seklerna på något sätt inte duger (som hela den här statistikrumban dessutom är en proxy för).Vilket man ju kan tycka om man inte fattar nånting. Samtidigt är det helt vansinnigt intressant att bolla med alla dessa siffror, men ibland känns det som som att ge en atombomb till Trump att ge beslutsfattare tillgång till sådana data. Någon kunde ju till exempel få för sig att man skulle basera finansiering av hela forskningsorganisationer på dem, schematiskt till och med. Vilken mardröm.


lördag 1 april 2017

Insikt och akademisk kunskap

I veckan löpte tiden för att ge utlåtanden om valfriheten i vården ut. Det kom in över 600 utlåtanden från olika intressenter och sakkunniga mest, får man anta. Både kommuner och akademiker har framfört kritik, som statsministern säger att beaktas. Det intressanta är att lagparagraferna borde vara klara nästa vecka, tycker han, för annars hotas tidtabellen. Och det vore ju för tråkigt.

Samtidigt som akademisk forskning nedvärderas och motarbetats mer öppet än någonsin tidigare på många håll i västvärlden (möjligen med undantag av den förra kanadensiska regeringen), sysselsätter sig många forskare med att verkligen fundera på hur de bättre ska kunna kommunicera forskningsrön och vetenskapliga fakta till beslutsfattarna. Man tänker sig att det allra viktigaste är tajmingen. När man en gång kommit så långt som att man tagit fram förslag, investerat tid och prestige i dem, är kognitiv bias ofta på den nivån att det är för sent att argumentera med fakta. Då gäller bara hårt politiskt spel.

Insikten om att vi har en massa kunskap som inte används och att det ibland leder till större eller mindre katastrofer har nog också drabbat vissa beslutsfattare. Riksdagens framtidsutskott har publicerat en modell för hur man kunde få tillgång till kunskap. Förslaget inleds med en lång, ytlig och enligt mig i grunden oanalytisk genomgång av "sakkunnighetens historia", dock utan att egentligen knyta an till någon av de mesta centrala teoretikerna. För det handlar ju om makt och det är det väl kanske också det det någonstans springer ur,  att den politiska eliten fjärmat sig från den akademiska eliten (doktorer och professorer börjar väl också hos oss bli allt ovanligare som riksdagsmän och ministrar eftersom man i dag måste vara antingen eller 110%). Den akademiska eliten kan man då börja betrakta med misstänksamhet. Dessa docenter vet och förstår ju faktiskt inte allt, utan de representerar "bara ett perspektiv".

Detta resonemang ligger som grund för den föreslagna Vastatieto-modellen, där man vill säkra en bred och nyanserad tillgång till information. Det finns absolut bra poänger med förslaget, inte minst i att betrakta det hela som en process, men som akademiker känner jag mig ändå lite obekväm med uppdelningen i olika typer av sakkunniga. De akademiska ställs delvis i kontrast till erfarenhetssakkunniga, sakkunniga från utsiktposter och visionära sakkunniga. Men visst, absolut bör framtidsutskottet höra personer från många olika områden med olika perspektiv på saker.

Men vad är skillnaden på en akademisk expert jämfört med andra sakkunniga? Det är en sak som man borde vara tydlig med idag. Att det finns en skillnad mellan att läsa på eller prova olika saker och akademisk sakkunnighet. Jag vill ingalunda förringa andra typer av sakkunnighet. Men det är något som gör att vad en läkare är mera kompetent att ge vård än någon som på egenhand läst samma litteratur? Eller att en utbildad historiker eller litteraturvetare kan uttala sig med större sakkunskap om något än en flitig och duktig amatör?

Det handlar om att man under en akademisk utbildning under många år övar sig att tänka och producera vetenskapliga resonemang. Att man blir granskad och kritiserad om och om igen, att man tänker om, skriver om och argumenterar självständigt och blir prövad i sina resonemang. Man lär sig kritiskt tänkande. Och det kan ju vara besvärligt.

Vetenskaplig kunskapsbildning bygger upp kunskap som är en del av ett stort gemensamt kunskapsbygge som är öppet för ständig prövning och omvärdering, i motsats till anekdotiska belägg eller tro som inte kan ifrågasättas. Det handlar om att hitta större sanningar än de som baserar sig på enskilda individers erfarenheter eller övertygelser.

söndag 26 mars 2017

Tid att tänka




“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.



onsdag 22 mars 2017

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.


Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.