söndag 6 december 2009

Engel inför Lejonets gap?

"Den levande miljöns kvaliteter bör beaktas som ekonomiska värden, och husbeståndet som en del av de resurser som samhället disponerar över. Härvid bör man visa speciell pietet mot sådana byggnader som äger historiskt värde, även om byggnaderna ifråga skulle vara anspråkslösa till sitt yttre."

Så skrev Vilhelm Helander och Mikael Sundman i den legendariska boken Vems är Helsingfors? - rapport från innerstaden 1970 apropå den närmast barbariska framfarten inte minst i det gamla empirecentrum, där det historiska Lejonkvarteret blåsts ur. En liten fraktion av arkitektkåren och andra historiemedvetna personer hade lyckats avvärja de mest storstilade planerna på att utplåna de låga och gammalmodiga kvarteren mellan Stortorget och Salutorget. En ovärderlig insats gjordes av Nils Erik Wickberg. Men knappt hade man skyddat husen, innan man ändå lyckades renovera bort stora delar av interiörerna.

I dag är tiderna lyckligtvis något annorlunda. Arkitekt Mikael Sundman har flera år arbetat för staden. Nu vill man göra kvarteren mer levande igen. Det av staden ägda företaget Helsingin Leijona Oy har fått som uppdrag att återuppväcka de gamla 1700-talsbyggnaderna. Eller vad som återstår av dem. Engels empirefasader är knappast hotade längre, men även övrigt är man förhoppningsvis mer försiktig i sin framfart.

Husen längs Alexandersgatan bär alla namn av familjer jag umgåtts med de senaste åren i stadens arkiv, då jag forskat i 1700-talets Helsingfors. Den värdige rådman Bocks hus, där det allra finaste balerna i staden ägde rum, där intill det Burtzska huset (var första invånare jag skrivit om här) och sedan den företagsamme räntmästare Hellenius hus. På andra sidan Sofiegatan ligger det Sunnska huset. Familjen Sunn var en mycket färgstark och företagsam familj, som verkligen satte spår i stadens arkiv under hela senare halvan av 1700-talet. I huset finns i dag Café Engel, som är mycket populärt bland många av dem som bor och arbetar i staden. Grannhuset är känt som Kiseleffs hus. Det uppfördes ursprungligen av Bernhard Manecke, också han en betydande handelsman i staden på sin tid.

Husen lär åtminstone delvis vara i rätt så dåligt skick, varför Sunnska och Kiseleffska husen skall tömmas för renovering i februari 2010. Enligt den nya planen skall den kommersiella verksamheten koncentreras i den västra delen av området och den kulturella verksamheten i och kring det Sederholmska huset. Det innebär att stadsmuseet skall flytta från Sofiegatan till kvarteret Elefanten.

Ett stort problem kommer att vara hyresnivån i området efter renoveringarna. Dessutom blir det mycket bråttom, om man vill ha de nya "designområdet" klart till 2012, då staden skall vara "Designhuvudstad". Frågan är om man verkligen kan planera ett område med tanke på turister, vilket man till rätt stora delar verkar göra nu. Vore det kanske inte bättre att på riktigt planera för stadsborna, för dem som nu sitter på Café Engel?

Jag har en bestämd känsla av att utländska besökare mer skulle uppskatta en genuin Helsingforsstämning än en turistfälla. Kundtillströmningen blir också jämnare så. Just nu tycks man ändå hoppas på att kunna driva in ganska höga hyror. Det finns en ganska stor risk att det endast är mycket stora företag som i längden klarar sig eller snarast har råd att hyra sig dyra skyltfönster.

Det återstår alltså att hoppas att "design"-temat inte helt förblindar beslutsfattarna. Lite oroväckande har det ju varit att då man lanserat hotellprojektet på Skatudden som ett "designhotell", har omedelbart stolliga politiker ställt sig upp och förklarat att det nog alltid finns stort förändringsmotstånd (fel!), och att man som mer upplyst beslutsfattare måste vara färdig att ta dylika förståndiga och framsynta beslut, oberoende av i en hurdan stad stadens invånare säger sig vilja leva. Att stämpla den allmänna opinionen som efterbliven är både arrogant och orättvist. Det där med estetik är inte så enkelt.

Det gäller faktiskt vår huvudstad och vårt gemensamma rum. Om morgnarna, när jag går över Stortorget och kan se soluppgången och den vackra vida himlen över staden är jag verkliga tacksam för Wickbergs arbete för vårt empirecentrum och för att det lilla grå Sederholmska huset har fått stå kvar. Och visst är jag glad över att administrationen skall få maka på sig och institutionella rum skall få bli offentliga rum som stadsborna kan ha tillgång till.

Men glöm nu det där med "design", och kom ihåg att miljön har ett historiskt värde och att den därför är en resurs på verkligen lång sikt. Om man kräver för snabb avkastning i form av hyror, finns det risk för att det blir en kuliss mer än en levande stadskärna. Låt Café Engel återuppstå på samma plats så fort som möjligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar