måndag 17 maj 2010

Att skriva är att tänka

Jag har den senaste tiden haft orsak att tänka på vad skrivande betyder för mig och jag har kommit till att det är nästan lika viktigt som att andas. Visst kan det vara lustfullt och roligt, men framför allt är det när jag skriver som jag tänker. Det är nödvändigt.

Jag hade nöjet att delta i en kurs om att skriva. Vi diskuterade en hel del frågor om språkets stilar och språkriktighet. Bland annat rekommenderades det att man rensar sin text från onödiga finlandismer och gammalmodiga ord, eftersom de kan upplevas som störande för förståelsen. Det är en skötesynd för oss historiker att vi smittas av språket i våra källor. Men det är också ett finlandssvenskt drag, som Sofia Mirjamsdotter nyligen uttryckte det, är finlandssvenskan full av gammelsvenska. Finlandismerna har ändå väckt en del positiva kommentarer på sista tiden bland rikssvenskar. Detta viftas bort av en del språkvårdare, som menar att toleransen för den gulliga finlandssvenskan är begränsad när det kommer till kritan.

Själv vill jag ändå gärna dra en lans för användningen av de gamla orden, som ofta är små ord, som emellertid eller huruvida. De är nämligen ord som inte numera får nya synonymer, utan språket blir helt enkelt utarmat om vi slutar använda dem. Först börjar de låta allt äldre, för att sedan slutligen bli obegripliga för läsaren. Då har språket blivit fattigare.

Till min glädje har jag noterat att de finlandssvenska språkvårdarnas pessimism kanske är överdriven, trots allt. Den svenska översättningen av Sofi Oksanens Puhdistus innehåller äkta finlandismer. Kanske den svenska förläggaren tolererar dem för att de ger språket en historisk östsvensk anstrykning. Min egen erfarenhet är ändå att mina faktatexter sanerats och rationaliserats med betydligt hårdare hand av finlandssvenska redaktörer än av svenska. Man rensar för säkerhets skull med minoritetsspråkvårdarens frenesi i vårt land. Jag tycker det är synd, att vi inte litar på att vårt språk kan bidra till det svenska språkets rikedom. Genom webben kan vi nu faktiskt bidra till att berika svenskan. Låt oss göra det, vara stolta över vår dialekt.

4 kommentarer:

  1. Om finlandssvenska är inte rikssvenska, borde den kanske har ord osv. som inte tillhör rikssvenska? Själv blev jag ledsen när jag hörde ( SRs Språket) att estniskt svenska är nästan försvunnen.

    SvaraRadera
  2. Så är det nog, Kaisa. Ord som ingen använder skrumpnar bort, liksom hela språk kan göra. Man talar om biodiversitet, men vad heter månne motsvarande begrepp för språk eller ord? Om att skriva är att tänka ger också många ord bättre tankar, nya associationer, nya kombinationer, nya tankar, är det inte så?

    SvaraRadera
  3. En som ofta lanserar gamla ord i sina texter är nye ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund. Ett av nöjena med att läsa honom är just möjligheten att få stifta bekantskap med sådana nästan bortglömda, "arkaiska" ord eller uttryck. Ett roligt ord som gott kunde återanvändas är det lilla dädan (jfr hädan).
    Sedan är det ju också så att ord ändrar betydelse under årens och århundradenas lopp.
    Gäller t ex ett ord som egendomlig. Lät inte lika egendomligt på 1800-talet som det kansdke gör i dag.

    SvaraRadera
  4. En av mina absoluta favoriter med oslagbar stilkänsla och ett fantastiskt, rikt språk är en annan svensk historiker, Jakob Christensson. Av de moderna. Bland de äldre älskar jag framför allt Martin Lamm.

    SvaraRadera