onsdag 22 december 2010

Rollspel

Bläddrade nyss i en rätt färsk bok av Randall C. Jimerson om arkivväsendet och makt. Den fick mig att reflektera över den totala blindhet som man ibland stöter på inför de enorma kulturella förändringar som är på gång i och med webbens utveckling. Det är helt klart att de gamla papperen kommer att finnas kvar och det kommer säkert också i framtiden att förekomma hot om ideologiskt färgad gallring. Men författaren står nog helt handfallen inför aktuella frågor om digitalisering och tillgängliggörande och hur arkivens framtid kommer att te sig. Kanske är det en avsiktlig avgränsning. Jag känner mig ändå frestad att dels utvidga beskrivningen av arkivets roller till att gälla också bibliotek och museer, dels att problematisera dessa i förhållande till inte bara framtiden, utan också den verklighet vi redan lever i i dag.

Jimerson nämner tre traditionella funktioner som arkiven har i samhället: templet, fängelset och restaurangen. Dessutom skulle jag lite vilja nyansera diskussionen om maktutövning till följande punkter som gäller alla kulturarvsorganisationer:

- vad skall bevaras?
- hur ska det ordnas?
- hur ska det kontrolleras och bevaras?
- hur ska det användas?

Alla dessa frågor innebär beslut som personalen måste ta och som får konsekvenser för vad som kan visas och vad som döljs i framtiden. Och nu till en grundläggande skillnad mellan olika typer av kulturarvsorganisationer (detta är lite provokativt, så det kan och bör gärna diskuteras hur långt denna generalisering bär): medan biblioteken sedan länge väldigt ofta haft en folkbildande och allmännyttig uppgift, har museer och arkiv alltid vuxit fram med någon annan ideologisk funktion: avsikten har varit att dokumentera och samla bevis för vissa saker, så som maktens legitimitet, en uppfattning av folket eller t ex om en högt stående kultur. Arkivens och museernas uppgift har varit antingen att stöda makten och/eller att spara material för framtida forskare. Även om man strävat till att vara objektiv har man haft uppfattningar om vad forskarna kommer att vilja forska i, vilket påverkat utvecklingen av samlingarna. Arkivvetenskapen har också därför ansetts vara en ”hjälpvetenskap” för historia.

Men hur är det då med kulturarvsorganisationernas roll som sanningens tempel och personalens auktoritet som formare av det kollektiva minnet i den digitala världen? Rollen som tempel innebär att man bevakar sanningen. Man måste alltså definiera den och få tag i den. På webben är detta inte lätt. Informationssamhället har sprungit förbi organisationernas tolkningsföreträde. Lagstiftningen och allmän försiktighet har förlamat kulturarvsorganisationernas handlingsförmåga. Google och Wikileaks har visat att templet i dag finns någon helt annanstans på hundratals ställen runt om i världen och att det vårdas av ”vanliga” aktivister. Auktoriteten finns i dag i att vara expert, sakkunnig, i att veta var informationen finns. Om makten (både den offentliga och privata) så vill, får kulturarvsorganisationerna en dag möjlighet att bättre hjälpa forskare och allmänhet att hitta och sålla.

Organisationerna som fängelse, som kassaskåp, bevarare och bevakare ändras sannolikt också. Den största utmaningen blir insamlandet och bevarandet av digitalbaserade material. Att hemlighålla hemliga dokument blir allt svårare. Bevarandet är också dyrt, mängderna stora och innehållet till stora delar oöverskådligt. Det kommer att krävas stora insatser av samhället. På vissa områden kan äldre information, som inte bevarats av offentliga eller allmännyttiga organisationer, bli en enormt dyr affär för den som behöver informationen. Kan och bör man spara allt från statligt håll? Och vad är ”allt”?

Restaurangen: Organisationernas roll som tolkare och tillgängliggörare: Hit hör frågor om hur samlingar ordnas och tillgängliggörs. Samlingar katalogiseras, indexeras och gallras. Var och en som forskat i samlingar vet att man kan gömma saker bakom vag eller missvisande beskrivning. Ämnesord och benämningar innebär tolkningar. Denna roll kommer i viss mån att finnas kvar på webben, indexering och söksystem som är utvecklade av innehållsexperter innebär en viss kvalitet för gemene användare. Men användarna kommer också att kunna ifrågasätta och erbjuda alternativa tolkningar i framtiden i allt större utsträckning. Detta måste ses som ett tilläggsvärde och ska inte bekämpas som en auktoritetsförlust. För förtroende krävs i framtiden allt större öppenhet. Se användarna som en resurs! Ge dem mycket material och möjligheter att använda det.

Trots att papperen visst kommer att finnas kvar, måste man också fundera på det digitala som blivit allt viktigare i våra liv och vårt samhälle, och som på ett essentiellt skiljer sig från det vi varit vana med de senaste seklerna.

söndag 19 december 2010

Hårdskivor för musik- och filmkopior?

I Finland uppbärs, liksom i många andra länder, en ersättning för de audiovisuella material som folk har rätt att kopiera för eget bruk i form av en avgift som finns inbakad i priset för t ex tomma cd-skivor. Man tänker sig att det handlar om förlorad ersättning för upphovsmännen. Huruvida detta egentligen är fallet kan man ifrågasätta. Faktum är att avgiften i praktiken, för dem som ens varit medvetna om den, mentalt på många sätt förvandlats till någon sorts kollektivt straff för piratism. Och så känns det ju onekligen. I min iPod tror jag att snart sagt all musik är sådan jag själv köpt. Dessutom ingår det ett visst antal kopior i affären jag gjort också då jag köpt musik från iTunes. Det känns därför nog orättvist att jag från och med 1.1.2011 skulle vara tvungen att betala en 10 euros avgift för kopior jag aldrig gör om jag köper en mp3-spelare eller iPod.

Ännu mer absurt ter sig det hela då det gäller externa hårdskivor. Åtminstone har jag aldrig i mitt liv sparat film på en extra hårdskiva. Lyckligtvis utsträcks inte avgifterna, som internationellt sett verkar höga, att gälla vanliga datorer eller telefoner. Hur många lyssnar på musik direkt från en extern hårdskiva, eller ens datorn (ok, Spotify undantagen)?

I bakgrunden finns förstås upphovsmännens behov av ersättning och tryggad inkomst. På kulturfältet är man extremt besviken på ministeriets nya förordning. Å andra sidan har den nya logiken för uppbärandet retat upp en stor opinion på webben. Ministeriet har inte haft en lätt sits.

I grunden finns samma problem som återkommer ständigt i digitala sammanhang: det är i praktiken ohållbart att försöka överföra upphovsmannaskapet och upphovsrätten in i webbåldern utan förändringar. Konceptet funkar inte. Vi behöver nytänkande. Kopior kan inte räknas längre. Återanvändning är norm. Beslutsfattarna talar gärna om att främja kreativitet och innovationer, men när det kommer till kritan försöker man ändå, i äkta disneyanda, kontrollera och debitera (åter)användning av kultur. Alltså stävjar man kreativitet. Och glappet mellan lagstiftarnas och medborgarnas uppfattningar vidgas. Inte bra.

Missförstå mig rätt: folk ska inte behöva jobba gratis. Absolut inte. Men varför helt enkelt inte införa en skatt och ge mer stöd från staten till konstnärer? Varför denna show som bara gör alla parter arga? Upplägget måste vara fel.

torsdag 9 december 2010

Skrämmande

Wikileaks "Cablegate" har börjat handla om något helt annat än eventuella pinsamma avslöjanden för diverse makthavare. Det har blivit ett första webbkrig, en veritabel kamp om yttrandefrihet versus framför allt västerländska maktstrukturer. I paniken har skrämmande och intressanta maktstrukturer avslöjats. Visa och andra kredit- och betalbolag har fallit för påtryckningar. Att hänvisa till "nationell säkerhet" eller "olaglig verksamhet" klingar ihåligt. Dessa bolag är inte kända för att tidigare har haft särskilt noggrann koll på vart de styr pengar. Business har varit avgörande. Hittills.

Det påstås att både Twitter och Facebook har stoppat inte Wikileaks, men informationsverksamhet som bedrivits av Anonymous-nätverket som gett sig på företag som vägrat erbjuda sina tjänster åt Wikileaks. Men liksom själva Wikileaks-sajten, dyker det ständigt upp nya profiler som stöder "infowar" och "payback" på webben. I skrivande stund lär Mastercard ligga nere igen.

Ytterst handlar det om yttrandefrihet. I synnerhet verkar det reta många amerikaner att företag och politiker sviker traditionella västliga värderingar och ideal. Med mycket skicklig taktik har man också från Wikileaks håll sett till att man har stora mediers stöd. I webbvärlden är dessutom graden av idealism och altruism mycket hög. De aktiva är ofta sanna världsförbättrare och eftersom det är så väldigt enkelt att stöda goda saker på webben blir effekterna lätt lavinartade.

Men verkligen skrämmande blir det att tänka att en människa i västvärlden har varit tvungen att på allvar (och tydligen inte helt utan orsak) fundera på vad som händer om han blir offer för ett politiskt mord. En intressant sak är däremot att man vänt blickarna mot länder som Sverige och Island. Nånstans lever tydligen idén om ett fritt och jämlikt skandinaviskt samhälle, där förtryck är omöjligt. Ute i världen verkar man generellt anse att anklagelserna mot Assange är fabricerade. Intressant blir det därför att se om och hur Sverige kan hantera sitt brand efter en möjlig fällande dom. Eller kanske är det så, att en f.d. stormakt inte behöver bry sig om saker som brand.

Traditionellt krig är dyrt och smutsigt. Ekonomiska och informationsteknologiska påtryckningar är däremot förmånliga och effektiva. I synnerhet de senare är dessutom ovanligt demokratiska, svårkontrollerade för även de starkaste av statsmakterna. Min tanke är att världen förändrats hösten 2010. Det är helt enkelt frågan om en webbens 9/11. Fast denna gång har USA:s ledning svårare att svartmåla sina fiender, som faktiskt står för de värden man själv ridit på de senaste två seklerna.

Men webben vacklar. Den är inte stabil eller pålitlig och man kan inte vara säker på varför en Google-sökning på Wikileaks inte lyckas eller varför Guardians artikel om Wikileaks inte laddas upp ordentligt. Beror det på överbelastning av naturliga skäl eller ....

Det finns mycket bra och nyanserade texter på webben. En bra sammanställning hittade jag hos Christian Engström som citerar Markus "Lake" Berglund. En röst som han inte noterat är Clay Shirky. Petteri Järvinen har en litet rolig point i sitt inlägg om saken. Som väntat är Twitter en snabb och bra informationskälla, bara att slå in sökningen #wikileaks eller något annat lämpligt.

tisdag 7 december 2010

Tillgång till information är en rättighet

Av olika orsaker har jag de senaste veckorna ägnat mig lite att läsa mig in på Finlands officiella politik kring informationssamhället. Vi har tydligen ett organ som heter Delegationen för vardagens informationssamhälle. Det är denna delegation som ska förverkliga den nationella strategin genom handlingsprogram. Dessa sägs bestå av följande teman:

• de grundläggande förutsättningarna för informationssamhället
• informationssamhällets infrastruktur
• innovationsmiljön och marknaden
• innehåll och tjänster i elektroniska kommunikationsnät
• kunnande och kompetens i informationssamhället

Hela projektet genomsyras alltså av samma top-down-logik, som det utkast till Digital agenda (fi) som uppgjorts. Man kan förstås spåra missen till upplägget, men det skulle ännu finnas tid att vända på perspektivet.

Man borde ju absolut utgå från medborgaren/användaren, inte från systemets/administrationens behov. Den nuvarande ansatsen är dömd att misslyckas: man erbjuder inga lösningar på de mest brännande frågorna om delaktighet (hur skall man gå till väga för att säkra medborgerliga rättigheter och likvärdig behandling för den 10-20% av befolkningen som inte vill eller kan använda sig av webbtjänster – hur utmärkta de än vara må?) eller långsiktig tillgång till information (vad är öppen data värd om man inte kan vara säker på att hänvisningen fungerar om fem eller tio år?).

Dessa saker är i själva verket de svåraste och kommer att vara mest kritiska (och också dyra). Nu talas det om att man måste satsa på forskning och teknik, men nog måste man väl också satsa på biblioteken och deras samarbete med hemvård, skolor osv så att alla faktiskt kan vara jämlika i den sköna nya värld som utlovas?

Man borde tänka om och skriva om jämlikhet, möjlighet att påverka och delta, om att skapa och dela information istället. De inbesparingar och effektiveringar som eventuell kan göras med hjälp av rationaliseringar och förbättrad styrning inom den offentliga sektorns informationsförvaltning görs ju också för att gynna den enskilda individen i slutändan?

fredag 3 december 2010

Sammanfattning kring något av den senaste tidens utveckling

Både Finlands varumärkesrapport och regeringens utredning om informationssamhället lyfter fram it-utveckling och kompetens, men också behovet infrastruktur och forskning. Inom EU fortsätter arbetet inom Digital agenda. Senast har två rapporter utkommit kring behovet av att utveckla infrastruktur för forskningen för att upprätthålla och utveckla den europeiska konkurrenskraften. I efterföljd av detta har också den finska ledningen börjat på en Digital agenda för Finland som för närvarande är på remissdebatt i riksdagen. Inom i synnerhet Finansministeriet har man börjat driva hårt på rationalisering av den offentliga sektorns informationssystem (bättre sent än aldrig … ).

Detta gynnar bland annat de finska ontologiprojekten. Till exempel auktoritetsdatabasen brådskar redan mycket, men ansvarsfrågorna har varit svåra på kulturarvssidan. Framför allt riskeras en alltför snäv syn på hela problematiken eftersom arbetet borde ske i samarbete med flera olika myndigheter såsom Riksarkivet och Patent- och registerstyrelsen. Också privatarkivsektorn och museerna besitter betydande mängder information om olika aktörer. Vissa juridiska hinder kan också föreligga. Avsikten är att tilldela Statskontoret/Finansministeriet mandat för samordningen, eftersom det har visat sig att koordination är svårt utan tillbörliga mandat.

Europeana har fortsatt mycket stark ställning i EU-politiken och fast finansiering är rätt sannolik. Inom Europeana har man nu på allvar börjat satsa på semantisk metadata (EDM) inför nästa sommars release (Donau). Ett nytt projekt för skapande av forskningsinfrastruktur är på gång inom ramprogrammen. I Sverige har man hållit sig väl framme med utveckling av API:n mot Europeana.

Webbens och de sociala mediernas politiska effekter har blivit allt tydligare och bloggarna har erövrat en stark position också inom den finlandssvenska offentligheten.

Oracles köp av Sun Microsystems har lett till en del bråk kring Java och att kärntruppen kring OpenOffice grundat ett nytt projekt, stödda av bland andra Google. Den nya grenen av OO heter LibreOffice.




Läs mer om läget i Finland:

Tuottava ja uudistuva Suomi – Digitaalinen agenda vuosille 2011–2020. Valtioneuvoston selonteko eduskunnalle (fi)


Om finsk offentlig it (fi)

Varumärkesdelegationens rapport Ett uppdrag för Finland.


Om det Nationella digitala biblioteket och auktorietsdatabasen
(fi)

SADe-programmet
(fi)


EU och ICT

Realising the New Renaissance. Policy proposals for developing a world-class research and innovation space in Europe 2030. Second Report of the European Research Area Board — 2010

Riding the wave. How Europe can gain from the rising tide of scientific data. Final report of the High Level Expert Group on Scientific Data. A submission to the European Commission. October 2010

ODE-projektet

Om open source

Ryan Pauls blogg om OpenOffice