tisdag 6 september 2011

Googlifieringen som utmaning

Tvärtemot vad man kunde tro har digitala infödingar generellt sett usel informationskompentens. I en undersökning som nyligen gjordes bland högskolestuderanden i Illinois framkom beklämmande resultat: De överlägset flesta använde sig i första hand av Google (inte ens alltså Google Books eller Google Scholar) och då de använde sig av databaser biblioteken erbjöd valde de ofta fel material att söka i. Få hade ett hum om hur söklogiken fungerar och att avgränsa sökningar var inte bekant. Studenterna blev också lätt frustrerade, men drog sig ändå för att be hjälp.

Forskning i Finland har visat liknande resultat (se t ex Signum 1/09) Google har liksom andra lättanvända webbtjänster gjort oss lata, för lata för vårt eget bästa. Vi nöjer oss med information som är litet ditåt och drar alltför snabbt slutsatsen att det inte finns information om något specifikt, om vi inte hittar det genast med en enkel sökning. Man litar också på att Google faktiskt kan ta fram det som är relevant.

Said Vaidhyanathan har i sin bok The Googlization of Everything (and why we should worry) gjort en genomgång av vilka intressanta och omvälvande förändringar Google har åstadkommit i våra samhällen. Han behandlar både ekonomi, upphovsrätter, politik och integritet. Egentligen ingår det inte så mycket nytt, men denna sammantagna genomgång är viktig och borde fungera som en väckarklocka till kritiskt tänkande för var och en. På sätt och vis håller vi på att glida in i en "skön ny värld", där vi frivilligt ger ifrån oss makt och rättigheter av många slag. I stället för i ett panoptikon lever vi nu i ett kryptoptikon, där vi inte vet hur vi är bevakade (s. 112).

I synnerhet tycker jag att det är viktigt att faktiskt reflektera över att Googles sökresultat är så väldigt anpassade enligt vad Google tror är bäst för oss, vad vi vill läsa. Och det gäller inte bara algoritmer, utan sökresultaten påverkas av både politik och opportunism från leverantörens sida. Dessutom indexerar Google bara en liten liten bråkdel av allt material. Att högskolestuderanden och blivande forskare går omkring och tror att de hittar relevant litteratur på detta sätt är oroande.

Intressantast för mig är den sista delen av boken som behandlar just kunskapen och minnet. Vaidhyanathan påpekar att man ska akta sig för att tro att webben är en global enhetlig offentlighet (s. 136). Det är den verkligen inte av många orsaker. Googles algoritmer är en av dem.

Författaren erbjuder också en lösning: ett motdrag i form av ett gemensamt allmänt och öppet projekt The Human Knowledge Project i paritet till The Human Genome Project. Något sådant verkar inte ha tagit fart i USA, ännu. Men i Europa har det skett. I Frankrike har man tänkt sig egna enorma satsningar på digitalisering av tryckta material. Och en annan viktig pusselbit är Europeana. En centraliserad koordination saknas förstås globalt, men det hindrar inte samarbete, såsom man alltid jobbat inom Internet-projektet. Nu måste vi satsa på utveckling av konkurrerande sökfunktioner. Vaidhyanathan förundrar sig över att man inte (länder som) i Finland (vid namns nämnande) byggt egna, bättre fungerande, söktjänster (s. 142). Själv tror jag på att man bör satsa på semantiska sökningar, länkad data för att kunna ta upp kampen. I själva verket har vi dylika projekt på gång, men de kräver mycket stora och enhälliga satsningar för att bära frukt. Det är därför i alla fall mycket glädjande att man om en dryg vecka överger den gamla allmänna nationella tesaurusen till förmån för en nationell ontologi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar