söndag 9 december 2012

Public service och tidningar - några tankar om konkurrens och mediekonvergens

Yles vd Lauri Kivinen berättar i dag i en intervju i Hbl att den nya Yleskatten gör att man i bolaget anser sig motiverad att särskilt jobba på att nå en större del av unga vuxna.  Målsättningen hög: man vill att fyra av fem finländare ska ta del av Yles produktion varje dag. I dag når Yles  tv 61% och radio drygt 40% av över tioåringarna. Det man särskilt bör beakta, i synnerhet då det gäller just de yngre som är flitiga webbkonsumenter, är det ökande webbtittandet (frågan inställer sig om Finnpanel också borde beakta Netflix, YouTube etc som konkurrenter ...?)

Fritiden har ökat och TV-tittandet har också ökat de senaste åren, medan datoranvändningen har ökat explosionsartat.  Statistikcentralen har ändå inget svar på hur mycket av tiden vid datorn används för att titta på film och tv-program. Jag ser att mina egna ungdomar dessutom följer en del youtubekanaler med nyheter och andra videoseriepublikationer med varierande innehåll. TV-tittandet kommer i allt högre grad att flytta över till webben. Det handlar om mediekonvergens: i framtiden kommer alla medier att konkurrera om sin kunder och deras tid på webben. Det är denna utveckling som fått de privatägda mediehusen att rasa på de nya public service-arrangemangen. I en annars också extremt pressad ekonomisk situation förväntas de konkurrera med public service i samma medium, en uppgift som ter sig omöjlig vid ett första ögonkast.

I den svenska public service-utredningen (som jag måste tillstå att jag fortfarande bara skummat i, trots att den rekommenderats varmt av många) sägs att public service bör ha ett tydligt uppdrag. Det är alldeles klart att det finns program och tjänster som aldrig kommer att tas fram av företag som opererar på marknadsvillkor, i synnerhet program och innehåll för små minoriteter av olika slag. Också tillgänglighet, så som kvalitetsöversättningar eller beaktande av olika typer av funktionshinder som ger producenten extra kostnader skippas rätt snabbt av kommersiella bolag, då konkurrensen eller vinstbegäret blir för stort. Vi ser också i dag hur de kommersiella TV-kanalerna dag ut och dag in visar samma bokstavs- och realityserier och hur kvaliteten på översättningar eller produktion av kvalitetsdrama redan närmast intresserar Yle. Ändå säger nu Yle att målsättningen är att nå alla, att upprätthålla en gemensam offentlighet, fri från politik och ekonomiska intressen. Det är en hedervärd målsättning, som ingen borde sura över.

I Finland har det starka Sanomat-Fyran inlett ett arbete för att förverkliga tanken om att samma innehåll distribueras genom samtliga olika kanaler, nu senast genom att slå ihop tv-nyhetsredaktionen med Helsingin Sanomats redaktion. Att kunna göra ett sådant drag kräver att man har en egen tv-kanal, vilket är få tidningshus förunnat. Om man ser till det finlandssvenska fältet är läget ett annat: konkurrensen mellan Yle och tidningshusen ser värre ut. Vid ett första ögonkast. Om de unga vuxna bara använder sig av skärmar och ska välja mellan betalmaterial från tidningshusen och gratismaterial från Yle är det väl rätt klart vad de väljer?

Själv tycker jag inte bilden är alls så dyster, utan ser tvärtom att det finns alldeles tydliga nischer här. Jag tror att det kunde vara bra för alla parter om man klart och tydligt fördelade uppdragen mellan de olika aktörerna och samtidigt explicit definierade vad som hör till public service. Fördelningen blir tycker jag paradoxalt nog bäst baserad på historiska orsaker. Trots att det kanske verkar motsägelsefullt, tror jag nämligen att uppdelningen delvis har med format att göra.  Fastän mediet blir webb gäller fortfarande: Yle gör radio och tv, det vill säga audiovisuella material, tidningarna gör text. Folk vill också läsa. Längre, granskande analytiska texter är något som absolut behövs. Gratis nyhetssnuttar svämmar webben över av, dem behöver vi inte ha mera av. Vi vill ha kontext, analys och förklaringar. Den traditionella texten är ofta oslagbar som redskap då det gäller att förklara komplexa sammanhang. Till tidningarna hör också fotografiet, stillbilden. Dessa är den röda tråden för tidningshusen, trots att den kan och bör berikas med dynamiska element och mindre element av audiovisuella material. Yle gör tvärtom. Den skrivna texten är sekundär, en biprodukt och ett kompletterande element. Här klarar sig nog stora bolag som Sanoma konkurrensen med Yle.

Det enda område där jag ser reell hård intern konkurrens och känner en riktig oro för tidningshusens kompetens är gällande datajournalistiken. Den är ett område som tidningspressen absolut inte har råd att bli så långt efter som de har blivit (med undantag igen av HS som har vision och fyrk att sätta på det området). Det är också ett område som nämns i betalversionen av intervjun med Kivinen. Visualisering och analys av de allt större mängder öppen data som står att få är en av journalistikens allra viktigaste uppgifter i framtiden, liksom crowd sourcing-projekt kring dessa. Databaser innehållande sammanställningar av noggrannt utvalda data med tillhörande gränssnitt är viktiga material i framtiden. Det är också journalistiska produkter som kan och bör ingå oberoende av redaktionens historiska eller samhälleliga status och tidigare kompetenser gällande arbete i olika format. Det är modernt journalistiskt hantverk. Medan man på Yle utvecklat fina kompetenser inom datajournalistik, saknas där ibland den textuella längre analysen utan man gör analys i tv. Och nu säger jag att det egentligen är korrekt. Yles data ebjuds öppet och kan fungera som råmaterial för kommersiella mediers djupanalyser i textform. Inget borde få hindra exempelvis HBL+ att länka till eller till och med integrera Yles data i sitt material och komplettera det med sakkunniganalys, intervjuer eller andra dataresurser? Detta innebär att Yle explicit bör licensera sina datamaterial på rätt sätt, dvs som öppen data eller CC-BY. Men jag säger också, att man inte kan lämna all teknisk datajournalistiska kompetens på public service. De steg mot infografik man tagit i pappersform borde av tidningarna fortsätta med steg mod dynamiska digitala material. Även tidningarna bör lära sig detta omgående, om de vill klara sig i längden och erbjuda fullgoda digitala material.

Medan jag skriver detta märker jag att jag funderar på själva orden tidning och tidningshus. Är de föråldrade?  KSF Media och HSS Media signalerar båda med sina namn att de vill vara mer än "tidningar", eftersom man associerar tidning med tidningspress, dvs papperstidning. Men egentligen betyder ju tidning nyhet. Så tidningar kanske inte är ett dumt namn på vad dessa mediehus sysslar med. E-tidning och papperstidning och webb ....? Kanske man kunde tänka att tidningar betecknar just den typ av nyheter som i huvudsak består av text?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar