måndag 7 januari 2013

Europa - informationens stormakt?


I går snubblade jag (tack igen Twitter!) på en fransk artikel, som på sätt och vis sade en massa självklarheter och gamla sanningar om webben och informationsekonomin, men ändå för mig gav en ny insikt. Informationen är en resurs, en tillgång, har vi hört (och tjatat) till lust och leda. Som vilken annan tillgång som helst. Oljan jämför Stéphane Grumbach och Stéphane Frénot den med. Utom att oljan kommer att ta slut, medan mängden data bara växer. Men var och hur växer den, och i vems händer hamnar den?

Det var denna ekonomiska poäng, som för mig var en ny insikt: den s k stordatan, Big Data, växer fram framför allt genom att användarna själva skapar den, oftast genom sin s a s vanliga verksamhet på webben, genom sökningar, e-postmeddelanden, klick och statusuppdateringar etc. Men användare skapar också annat innehåll, de skapar likaså information och kunskap, förutom rådata. De skriver bloggar av kulturell eller samhällelig relevans,  de taggar, publicerar, digitaliserar, skriver rent och redigerar information med en i globalt perspektiv absurd takt. Ju bättre verktyg man ger folk, desto mer information ger de ifrån sig av pur skaparglädje.

Man kunde tro att Europa, som är mångkulturellt och mångspråkigt, med kontakter över hela världen, och länge betonat kunskapens och teknologins värde, skulle ha hållit sig framme globalt sett då det gäller att roffa åt sig av dessa nya tillgångar. Men som Stéphane Grumbach och Stéphane Frénot skriver är européernas inställning till information, i synnerhet personinformation, problematisk. Det har gjort att det i dag är amerikanska företag som äger i stort sett all denna data. Den europeiska respekten för personintegritet och kanske en "civiliserad" motvilja mot hard core kapitalism har gjort att Europa i dag är fattig på denna resurs. Vi har bommat vår chans och kan kanske köpa tillbaka något, genom att köpa små andelar i Facebook eller Google. Eller är det så?

Grumbach och Frénot går inte in på de fullständigt legitima historiska skäl som ligger bakom den europeiska försiktigheten och traumatiska inställningen till hantering av personinformation. Vad gäller mer avancerad information än stordata, har man i Europa satsat på den, åtminstone politiskt. Här ligger problemet i strukturer och inställningar: låter man "vanliga människor" bidra med information, hjälper man dem att strukturera den, samlar man in kunskap, erfarenheter, dokument, fakta eller skiljer man på "riktig" professionell kunskap och information och "dilettantmaterial" på ett sätt som gör att amatörers och lekmäns bidrag behandlas som strunt som inte behöver beaktas, och hellre låter det förstöras, än att låta det kontaminera  den  "korrekta" diskursen?

Borde man inte medvetet samla in och beakta allt man kan få och vara inklusiv, i stället för att i förväg döma ut en del information?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar