söndag 22 oktober 2017

Utmaningar för digital humaniora

Nej, jag tänkte inte här närmare kommentera Brennans artikel  The Digital-Humanities Bust, som fått twitter att koka utan snarare berätta lite om två mycket olika seminarier jag besökt denna vecka.

Det första var onsdagens Digital Humanities Summit ordnat av Heldig, centret för digital humaniora vid Helsingfors Universitet. Konceptet med över femtio femminuters presentationer fungerade rätt bra, utom att det ju hände emellanåt att man missat flera stycken. Det är trots allt en övermänsklig prestation att lyssna koncentrerat i timmar i sträck. Att tankarna vandrar en stund, inte minst om man i misstag råkar få en insikt eller göra en intressant association, är ju inte så farligt under ett entimmes föredrag. Men här var det värre. Tack vare att det finns rikligt med material på seminariets hemsida är skadan inte irreparabel. Tvärtom finns här nu en fin översikt av forskningsläget, om än inte heltäckande,  mycket mångsidig och intressant. Utvecklingen är imponerande.



För att göra forskning med digitala medel är man beroende av data. Och mjukvara. Och hårdvara. Vad som oroar mig är fortfarande ett hot om bristande integration av teknologier och processer. Men också av digitala humaniora med de andra kunskapområdena, som det är meningen att de digitala metoderna ska stöda i att svara på forskningsfrågor. Det är en sak som kan försvåras av den separata positionen som en egen enhet i den nya organisationen vid Helsingfors universitet. Det gäller att jobba hårt på att överbrygga avdelningsgränserna. Att utnämna en viss kategori metoder till en egen avdelning känns lite lustigt, men är det det? (Bör funderas på)

Själv ser jag digitaliseringen som en möjlighet att föra samman människor och kunskap. I själva verket mer än en möjlighet. I längden är det oundvikligt. Men det är inte alltid en lätt sak att se nya fenomen i sina rätta proportioner och sammanhang.

Den andra utmaningen, kvaliteten och beständigheten i processerna är ett ämne som diskuterades vidare, till en liten del, under fredagens workshop kring källhänvisningar till data. Forskningens kvalitet utmanas ohjälpligt av digitaliseringen. Att dokumentera arbetet och bevara och skydda källmaterialets och de maskinella metodernas och processernas integritet på längre sikt är en stor utmaning, som man verkligen inte ska vifta bort. Vi behöver värna om kvaliteten på forskningen. Det sker bäst genom öppenhet och transparens, men det räcker inte ensamt. Man måste också se till att välja hållbara lösningar. Vanliga webbadresser är till exempel inte sådana.



FAIR data and the Etsin service from Jessica Parland-von Essen
Min presentation på Heldigseminariet.

lördag 21 oktober 2017

Barnmorskor på 1700-talet, inkl. en ryslig historia från Helsingfors


I Gamla Kyrkans park i Helsingfors kan man hitta en grav med texten O.B. Rosenström. Han var stadsläkare i staden under slutet av svenska tiden och början av den ryska. Då den unge  O.B. Rosenström själv blev far arbetade han med olika läkaruppdrag i staden. Han var inte ensam, för i staden fanns även regementsfältskärer och tidvis en provinsialläkare. Dessutom fanns det  barnmorskor.

Under upplysningens sekel strävade man i det svenska riket efter att främja vetenskaperna och befolkningstillväxten. Ett konsekvent steg var då att utbilda och övervaka barnmorskor. Det skedde under uppsikt av Collegium Medicum i Stockholm. Undervisningen gavs vid Informationsverket i huvudstaden där barnmorskorna utexaminerades och därifrån de reste ut till sina tjänster runtom i landet. Också för Finlands behov upplärdes där kring 70 barnmorskor.

Förlossningarna, som oftast skedde i hemmen, var reglerade så att endast legitimerade barnmorskor fick hjälpa till. Med hot om böter och fängelse i fall något gick fel försökte man skapa förutsättningar för de utbildade barnmorskorna att etablera sin verksamhet. I sin ed lovade barnmorskorna att de skulle akta sig för vidskepelser, aldrig befrämja något missfall, samt troget och flitigt hjälpa både rika och fattiga natt och dag. Att förmögnare personer betalade för barnmorskans hjälp är troligt. I allmänhet ansågs det att också läkare som var anställda av staden eller kronan kunde ta betalt av sina patienter, endast de fattigaste skulle hjälpas utan ersättning. Samma förpliktelse delades i princip av de lagfarna. Bildning och kunskap förpliktade till ansvar för samhällets svagaste.

De allra flesta barnmorskorna som verkade i Finland vid slutet av 1700-talet var hantverkarhustrur, men även soldathustrur och tjänstemannaänkor förekommer i matrikeln vid Informationsverket. Ofta var det brist på barnmorskor, inte minst i det inre av Finland. I västra Nyland hade man det ändå rätt väl ställt med utbildade barnmorskor i Fagervik och Ekenäs och vid bruken i Billnäs och Fiskars mot slutet av seklet. Likaså fanns det oftast examinerade barnmorskor i Helsingfors, Borgå och Lovisa.

Enligt reglementet från 1777 skulle varje församling anställa en examinerad barnmorska. Det ledde till protester från allmogen som tyckte att kostnaderna skulle bli alltför stora. År 1779 fattade man beslut om att anställa barnmorska i Esbo, Kyrkslätt, Ingå, Karis och Pojo. Följande vår utexaminerades barnmorskor för Pojo, Esbo och Kyrkslätt samt till julen en för Tenala. Också Lovisa fick det året en barnmorska tack vare ekonomiskt bistånd av kommerserådinnan Ulrika af Forselles. (Möjligen hade detta samband med att en fru Johanna af Forselles dött i barnsäng några år tidigare i Lovisa.) Efter detta verkar i alla fall barnmorskesituationen i Lovisa ha varit bättre. De verkliga problemen drabbade allra mest de mer finskspråkiga delarna av Finland. Det var förutom ett ekonomiskt problem nämligen ett språkligt problem, eftersom kvinnorna i det inre av landet inte behärskade svenska, vilket hindrade dem från att resa till Informationsverket för studier. Man sökte alternativa lösningar under seklet genom att ansöka om tillstånd för provinsialläkarna att utbilda och examinera barnmorskor, men fick flera gånger avslag kring mitten på 1700-talet.

Collegium Medicum hävdade att reglementet entydigt krävde undervisning vid Informationsverket. Däremot hade riksdagar och Kunglig Majestät med större förståelse och lindrade kraven. En förändring skedde tydligen med Gustaf III:s resa till Finland 1775. I en allmän kungörelse den 14 oktober 1777 uppmanades alla församlingar förse sig med examinerade barnmorskor. I kyrkorna lästes maningen att ofördröjligen se till att lärlingar sändes till huvudstaden. Från landskansliet meddelades på uppdrag av Collegium Medicum att angelägenheten av denna inrättning inte tålde någon invändning eller motsägelse. Man menade att bedrövliga händelser tillskyndat barnaföderskor förlust av hälsa eller berövat dem livet i brist på någon i jordekonsten kunnig persons biträde. Nyttan av examinerande barnmorskor var så ostridig att man inte kunde vänta sig någon tvekan gällande utgifterna, eftersom sådant skulle vara att utmärka sig för grov okunnighet eller snikenhet, i synnerhet som kostnaden per hemman skulle komma att bli obetydlig. Kyrkoherdarna beordrades att till Mickelsmässan i samråd med kyrkostämman utse hustrur som var i medelåldern, av god hälsa, kända för dygdigt och beskedligt uppförande och med gott begrepp, så att de förmådde läsa svenska och skriva.

Gustaf III:s upplysta politik fick konkreta uttryck, man strävade efter att genom utbildning och upplysning förbättra folkets villkor. Den här politiken, som förstås också syftade till att öka befolkningsmängden, gynnade som synes kvinnorna. Ett par år senare gick kungen ut med direktiv om att kvinnor som fött oäkta barn inte skulle stigmatiseras eller bestraffas på något sätt och att även barnen skulle ges samma rätt som äkta barn. Även barnmorskorna ålades, vid sidan av husfolk, att skydda ogifta föderskor genom att ge dem skydd och hålla tyst om deras belägenhet. Barnmorskornas ed kom så att ändras på denna punkt, för tidigare hade alla varit skyldiga att anmäla oäkta barn till myndigheterna.

De stränga förordningarna om att sända barnmorskelärlingar till huvudstaden väckte som väntat motstånd hos allmogen. Bondeståndet gjorde ett allmänt besvär vid riksdagen om jordgummereglementetfrån 1777 och dess nionde paragraf, där det stadgades om höga böter för outbildade kvinnor som hjälpte vid förlossningar. Man menade att reglerna lett till att ingen längre vågade begära hjälp vid sina hustrurs förlossningar av de kvinnor som förut hjälpt dem. På landsbygden kunde det ta alltför lång tid att hämta en examinerad barnmorska som kunde befinna sig långt borta på andra uppdrag.

Barnmorskeyrket var inget som man planerade för sina döttrar då de var små och fick sin undervisning i kristendom och läsning. Snarare verkar barnmorskeyrket ha varit något som kvinnorna själva valde i en mognare ålder. Kvinnorna var också oftast och i genomsnitt drygt trettio år gamla då de skrev in sig vid Informationsverket, även om det fanns kvinnor som var över fyrtio och någon enstaka nittonåring  I Kuopio fanns det utbildade barnmorskor åtminstone under 1790- talet, annars kunde språkkunskapen utgöra en barriär, eftersom studierna var på svenska. Språket inte ett likadant hinder för de pojkar som ansågs ämnade för studier eftersom de fick lära sig svenska i skolan, men barnmorskorna var ju givetvis alla kvinnor, medan männen var läkare eller fältskärer.


Informationsverkets matrikel berättar en hel del om kvinnosynen och om de kvinnor som tog sig till Stockholm för att studera sig till ett professionellt, nästan akademiskt, yrke. Om barnmorskan Elisabeth Löfgren, som examinerades för staden 1789 berättas i matrikeln att hon ”[l]ed sjönöd på vägen hem, men kom undan med lifvet, säges vara flyttad till Wiborg som barnmorska. Antingen där el. i Davidsstad. Jämn qvinna, fattar mera i tancka än minnet”. I Tammerfors hade man också en duktig barnmorska som var hustru till stadsfiskalen. Hon hette Margareta Häggberg och om henne noterades att hon hade ”godt hufvud har mycken lust och fallenhet, låtit redan sin man för sig tyda Thebesius Instrumenter och i nödtvång i Finland följgt dess råd i swåra fall.” Johann Ehrenfried Thebesius verk om förlossningar fanns tillgängligt på tyska varför madame Häggberg antagligen behövt sin makes hjälp med självstudierna.

Barnmorskans position som nästan akademiskt utbildad kvinna vid denna tid är intressant. Man har ofta ansett att jordegummorna hade en låg status, men detta var nog åtminstone inte alla gånger fallet. Det kan snarare ses som en senare effekt av de akademiska medicinarnas propaganda mot ”ovetenskaplig” läke- och förlossningskonst. Om barmorskan Beata Sophia Lenngren i Ekenäs berättas att hon blev uppklädd, grann och välmående efter några år, men slutligen högmodig. ”Orten ledsande och hon flyttade till Åbo”, konstaterades i matrikeln på 1790-talet.

Det var flera barnmorskor som begav sig till ryska sidan om gränsen där de uppgavs förtjäna väl. Ett par barnmorskor var till och med guldsmedshustrur och hade i själva verket därigenom en hög status. I Helsingfors verkar man ha haft stadsbarnmorskor rätt tidigt, för redan 1733 omnämns änkan Katarina Winter, flykting från Kexholm, som innehavare av tjänsten.

År 1758 finns den första noteringen om en examinerad barnmorska i Helsingfors. Staden betalade ut lön till en stadsbarnmorska i princip från och med 1759. Under en lång period hette hon Anna Gustafva Ekman. En gång blev hon uppkallad till magistraten för att förklara varför hon försummat sin plikt att bistå stadens kvinnor. Man hade då förbjudit henne att lämna staden för att arbeta i landsorten. Hon berättade att hon lämnat staden för att förlösa baron Sprengtportens hustru och blivit tvingad att stanna hos henne tills tiden var inne. Det var därför hon varit borta i flera veckor. Man gav henne böter, varpå hon krävde en stor löneförhöjning. Denna nekades henne och hon sade upp sig. Man var från magistratens sida i alla fall inte bitter, för man intygade att hon ” ... alltid förhollit sig trogit,  wäl och med berömmelig nijt och skickelighet förrättat dess syssla samt städse fört et sedligt och anstendigt lefverne”.

För Helsingfors examinerades således 1773 en ny barnmorska som hette Sophia Nybelenius. Hon var bokhållarhustru, men hon kom knappast någonsin till staden, för hon har inte lämnat några spår i stadens protokoll eller bokföring. Under början av 1770-talet fanns i stället en helt privat barnmorska vid namn Anna Rydberg och från och med slutet av 1773 började man betala lön till Anna Christina Kock. Även mamsell Rydberg verkar ha funnits i staden ännu 1781. I februari 1785 omtalas barnmorskan Christina Kock i magistratens protokoll. Provinsialläkaren doktor Wänman anmälde då att hon var för gammal och orkeslös för att sköta sin syssla. Hon efterträddes därför av Chatarina Klingberg 1786 som var mycket uppskattad och älskad. Vid sin examination var hon vaktmästaränka (soldathustru), men hon gifte om sig 1789 med en engelsk kirurg vid Finlands armé. Det är möjligt att hon därför slutade som barnmorska. Hon dog i lungsot 38 år gammal i mars 1791.

Följande barnmorska värvades av borgmästare Anders Byström, far till kompositören Thomas Byström,  i Stockholm samma sommar. Hon hette Hedvig Hedberg och var examinerad 1790 med omdömet ”Tämmeligen braf Barnmorska”. Hon var kammartjänarhustru och kom alltså till staden vid samma tid som Rosenström och bodde som hyresgäst sannolikt någonstans längs norra delen av Tavastgatan. Vid sin dörr hade hon nog barnmorskeemblemet och där kunde man hämta henne då tiden var inne. Då tog hon sina åderlåtningsinstrument och kanske en bönbok och kom i sitt randiga förkläde vandrande längs gatan. Hon var fortfarande under trettio då hon blev sjuk i maggikt – en rätt ovanlig diagnos, som sannolikt härstammar från Rosenström. Hennes man Olof Engström var vid hennes död i december 1794 sergeant vid Kongl. Nylands dragonregemente. Följande vår behandlades hans rätt till hennes arv av rådstugurätten i staden. Tydligen var det hustrun som var den förmögnare av de två, eftersom ett vittne rapporterade att maken frågat sin hustru på dödsbädden om han skulle få behålla sina kläder, vartill hustrun svarat ”hvad skall du fråga så många gånger du har hördt att du får dem”. Saken var den att Madame Hedberg, som var barnlös, hade testamenterat sin egendom att delas mellan sina föräldrar och sin make Engström. Han ville vid delningen inte räkna in sina kläder till hennes egendom. Madame Hedbergs egendom var inte liten, hon ägde bland annat hela tio guldringar. Barnmorskorna, som i allmänhet titulerades just Madame, erhöll en kvartalslön på 8 rikspund 16 skilling mot stadsläkarens 25 rikspund. Den utbetalades av stadens medel och var nästan fyra gånger så stor som sotarens lön. Dessutom fick alla dessa också betalt av sina kunder.

Förlossningarna ägde vid denna tid rum i hemmen och barnmorskan tog sig således till platsen, vilket i städerna gick betydligt enklare än på landsbygden. Det var vanligen mellan noll och tre av hundra föderskor som dog i barnsbörd i Helsingfors. Oftast var det de yngsta kvinnornas, förstföderskornas, förlossningar som kunde bli kritiska, men även äldre kvinnor kunde förstås råka ut för komplikationer. Dödligheten i barnsbörd fluktuerade en del under senare delen av 1700-talet i staden. Det går emellertid inte att visa att det skulle ha haft ett entydigt samband med huruvida det fanns en verksam barnmorska på orten eller inte. Om man ser till början av 1790-talet, då Madame Klingberg var sjuk och ersättare saknades, var det flera som dog än tio år tidigare, det vill säga tre kvinnor 1790 och under 1791 hela fem stycken. Madame Hedberg blev anställd av magistraten den första juni 1791, men när hon började arbeta är osäkert. Under 1792 var det sedan endast en kvinna som dog i barnsbörd.

År 1791, då Rosenström började sitt värv, föddes 115 barn i staden, och av dem var 64 pojkar. Enligt befolkningstabellen var fem av barnen oäkta. Samma år dog 155 personer, av vilka 108 var barn under tio. Det var främst kopporna som hade tagit många barn den våren, vilket den också gjorde igen våren 1799. Att fem kvinnor hade dött i barnsbörd det svarta året 1791, då staden var utan både läkare och barnmorska en tid, var ovanligt hårt. År 1795 hade läget normaliserats och det föddes 107 barn och två kvinnor dog i barnsbörd. Församlingens befolkning bestod då av 3103 personer fördelade på knappt 700 matlag. Om man ser till förlossningarna från början av 1795 till och med 1800, var dödligheten i barnsbörd lite under 1,5 procent. Under denna period ägde årligen i genomsnitt 108 förlossningar rum i staden. Jämfört med början av 1790-talet blev statistiken alltså betydligt ljusare under Rosenströms tid som stadsläkare. Samtidigt kan man minnas att dödligheten i barnsbörd jämfört med antalet födda periodvis hade varit rätt låg även tidigare.

Vilka var då föderskorna? De flesta var gifta kvinnor, en grupp som totalt utgjorde 564 personer år 1795, något större än antalet gifta män i staden. De ogifta kvinnornas antal i staden var 404, medan flickebarnen under femton år var 382. Barnens könsfördelning var i praktiken helt jämn, medan änkornas antal kraftigt övervägde änklingarnas (av de 148 stadsbor som var över 60 år var nämligen 87 kvinnor). Stadens befolkning bestod övervägande av olika borgare, hantverkare och tjänstefolk, medan adel och prästerskap utgjorde endast en handfull personer. Intressant är att endast en dryg procent av föderskorna var under tjugo år gamla, medan över hälften var mellan 25 och 35. Mer än var tjugonde var över fyrtio, några till och med närmare femtio år gamla. Förlossningarna var alltså drygt hundra till antalet år 1795, men vid en hur stor del av dem barnmorskan närvarade kan inte klarläggas. Statistiskt ger det ändå drygt två förlossningar i veckan, men de livligaste månaderna detta år var mars, maj, juli och framför allt oktober, då hela 15 barn föddes.

Det var just i mars 1795 som dykerikarlen Johan Wikmans hustru skulle föda ett barn och bad till sig vaktknekten Wollstens hustru, som hjälpt henne under tidigare förlossningar. Familjen Wikman bodde med sina fyra döttrar hos styrmannen Erik Forsius på Skatudden, där de sannolikt hyrde ett gårdshus. Familjerna var möjligen släkt med varandra, eftersom brodern Johan Forsius som bodde i granngården var gift med en Stina Lisa Wikman. Fru Wollsten som kom till familjen Wikman för att hjälpa till vid förlossningen var inte utbildad barnmorska, utan hade endast genom erfarenhet skaffat sig Margareta Wikmans förtroende. Fru Wollsten märkte ändå genast att fostret låg i en ovanlig ställning och ville därför absolut inte åta sig att hjälpa av rädsla för komplikationer, utan uppmanade Wikman att hämta stadens barnmorska Lundin. Wikman begav sig också iväg till borgaren Henric Lindströms gård vid Nedre Glogatan i andra ändan av staden där barnmorskan bodde. Hon var inte hemma, utan hade gått till kassören Öhrns gård, där hustrun Christina genom en besvärlig förlossning fött en son. Kassören Öhrns gård låg vid Södra Kyrkogatan rätt nära Lindströms gård.

Barnmorskan var tydligen mycket trött och ville inte följa med till Wikmans. När Wikman återvände hem hade läget förvärrats och han gick därför tillbaka till Öhrns gård. Han lyckades med mycket övertalning få barnmorskan att följa med. Han var bitter och sade senare vid rättegången rakt ut att de rikas fruar fick barnmorskans biträde, medan de fattiga fick vänta eller bli ohjälpta.

Barnmorskan Lundin var tydligen mycket irriterad och kom genast i konflikt med föderskan. Hon kommenterade att huset var som ett fähus. Hon undersökte den sängliggande fru Wikman även invärtes, men fostrets ena ben följde med när hon drog ut sin hand. Fru Wikman blev mycket illa till mods av barnmorskans beteende, för hon kommenterade senare att hon behandlat henne som ett fä och inte som en människa. Tydligen kunde hon ha en tendens till sådant uppförande, eftersom man även vid Informationsverket hade noterat att hon var ”djerf och tilltagen, litet bondhögfärdig men qvick at lära”. Barnmorskan Lundin gav fru Wikman lavemang och lade sig på soffan för att vila i hopp om att värkarna skulle komma igång. Förfarandet följde helt barnmorskereglementet som påbjöd lugn och tålamod. På morgonen öppnade Lundin fru Wikmans ådra och gav sig av till läkaren Rosenström för att rådfråga honom om hur hon kunde få igång förlossningen. Rosenström rådde henne att avvakta. Fru Wikman vägrade låta barnmorskan röra henne, utan sade att ingen fick röra henne, innan Gud kom med hjälpen.

På förmiddagen försökte man igen få barnmorskan att återvända, och slutligen bad fru Wikman sin man att igen hämta fru Wollsten. Värkarna hade satt i gång och fru Wollsten försökte nu motvilligt hjälpa med att dra ut fostret som inte ville komma ut, eftersom det låg i en omöjlig ställning. Hon drog hårt så i fostrets båda ben som nu var ute, att kroppen slutligen kom ut, men huvudet blev kvar i livmodern då halsen brast och helt enkelt gick av. Nu gick Wikman igen för att få tag i en läkare för att rädda åtminstone sin hustrus liv, men Rosenström var inte hemma och fältskären Müller var sängliggande och sjuk. Wikman gick därför till barnmorskan ännu en gång. Hon besökte hustru Wikman, men gick sedan för att hitta Rosenström, eftersom en barnmorska inte fick försöka avlägsna ett dött foster ur moderlivet.

När Wikman själv slutligen på kvällen hittade Rosenström, kom han genast med. Men då var det redan för sent. Fru Wikman dog inom en kvart. Rosenström kunde inget göra. Han bad att få se fostret och undersökte det och tog också ut åtminstone fostrets käkben ur moderlivet.  Att han inte alltid hade sinne för omständigheterna visas av att han, då han bad om att få se fostret, inte förstod att först skicka ut en närvarande gravid grannfru, som blev svårt chockad av åsynen av det huvudlösa spädbarnet. Tydligen blev Rosenström ändå upprörd, eftersom han anmälde fallet till myndigheterna några veckor senare

Det är ändå svårt att av Rosenströms utlåtanden utläsa vem han egentligen ansåg skyldig till det skedda och hur barnmorskan kunde ha handlat utan att bryta mot reglementet. Han verkar inte aktivt ha skyllt på någon, och hade möjligen någon förståelse också för den trötta barnmorskan. Tydligen ansåg han inte heller att det fanns någon risk att han själv skulle beskyllas för försumlighet, trots att han, med facit på hand, inte reagerat adekvat på barnmorskans mellanrapporter. Det hände ju under en tid då man arbetade hårt på att utbilda och övervaka barnmorskorna just från läkarhåll och man framställde dem ofta som okunniga, men särskild illa ansedd var hjälpen som outbildade kvinnor gav varandra vid förlossningar. Om dödsfall skedde i sådana fall, skulle det alltid utredas i rätten.

Troligen bidrog fru Wollstens engagemang till att fallet behövde undersökas. Men slutligen var det barnmorskan som fick en anmärkning i matrikeln. Barnmorskan Lundin hade vänt sig till läkaren då hon ansåg att hennes egen kompetens inte räckte till, precis som fru Wollsten hade vänt sig till henne. Fallet remitterades från kämnersrätten till rådstugurätten, som i sin tur begärde en utredning av stadens nitiske fiskal Sennelin. Han skulle vid behov föra saken till magistraten, men gjorde det tydligen aldrig. Det enda resultatet verkar alltså ha blivit barnmorskans anmärkning i matrikeln att hon blivit ”anklagad för felacktigt uppförande i dess syssla”.

Eftersom staden ständigt växte ansåg Rosenström en tid senare att det behövdes två barnmorskor. Han meddelade magistraten att det under den senaste tiden inträffat farliga situationer då barnmorska inte funnits till hands i staden. Han tyckte att man även kunde anställa en stadskirurg eftersom man varken hade åderlåtare eller badare i staden. Man diskuterade möjligheten att ge halva Lundins lön till en andra stadsbarnmorska. Två år senare, 1799, fick man möjlighet att arrangera tjänsterna då man gav en ny barnmorska tillstånd att verka i staden. Uppenbarligen hade hon redan en tid varit verksam på Sveaborg. Hennes kollega madame Lundin motsatte sig den nya tjänsten trots att den sökande lovat arbeta utan lön från stadskassan. Den nya barnmorskan hette Hedvig Christina d’Alavo (f. Luth) och var utexaminerad hösten 1798 för Gotland. Hon kom rätt snart till Helsingfors i hopp om bättre utkomst, uppenbarligen med sin make som var styckjunkare. Omdömet om henne i matrikeln var att hon var kvick men slarvig. Däremot hade hon goda ”umgängesgåfvor”, vilket klart var en fördel i Sveaborgstrakten.

Då Lundin dog 1800 krävde d’Alavo hela hennes lön, annars hotade hon att lämna staden. Magistraten var nöjd med hennes arbete, i protokollet nedskrevs att hon under ett års tid betjänat stadens invånare som accoucheuse (symtomatiskt användes denna franska benämning i hennes fall), samt att hon blivit ”känd för att äga berömmelig skickelighet i sin utöfning”. Man beslöt således att fortsätta med arrangemanget med en andra stadsbarnmorska utan lön och ge hela lönen åt madame d’Alavo. Men hon blev änka redan följande år och tog snart avsked då hon gifte om sig med en kapten.

Barnmorskorna var, intressant nog, ansedda och respekterade kvinnor med både teoretisk och praktisk utbildning. Eftersom deras bildningsväg och yrkesverksamhet var starkt reglerad kunde man kalla dem representater för en modern professionalitet. I Helsingfors fanns det både läkare och barnmorskor redan på 1700-talet inte minst tack vare verksamheten på Sveaborg som hämtade både pengar och människor av många olika slag till staden.

(Omarbetat utdrag ur min bok Affärer, allianser och anseende från 2010)

söndag 15 oktober 2017

Elitism och populism

De senaste dagarna har ett underhållande klipp ur den kanadensiska Samantha Bees Full Frontal- show cirkulerat på webben (nedan). Ämnet är den finska kampen mot informationspåverkan. En poäng som lyfts fram är att det är viktigt att inte upprepa den falska informationen man vill motverka. Det är en viktig poäng och därför blev jag lite besviken på Helsingin Sanomats juttu om populism och forskaren Cas Mudde. För jag tycker man förfaller till just det; allra mest flagrant är det i slutklämmen, som utgörs av fem orsaker till populism enligt Mudde. Hela resonemanget utgår från vad "eliten" gör eller inte gör.

Elit är ett av vår tids mest missförstådda begrepp. I stället från att ha varit ett positivt ord, vilket skulle vara i linje med bildningsvänlighet och meritokrati, har det förvandlats till ett skällsord i bästa jantelagsanda. Ingen ska minsann vara bättre på någonting än någon annan. Detta är en särskilt förödande ideologi i en tid då vi har behov av mera expertis och specialkunskaper än någonsin förr. Vi borde applådera dem som strävar till att bli de främsta av de främsta. Inom olika områden, för det finns massor av olika eliter. Att klumpa ihop ekonomisk, kulturell, akademisk och all annan elit till något förhatligt, egoistiskt och samhällsfrånvänt är närmast katastrofalt.

Tacka vet jag Ann-Christin Jungar.  Vidare hoppas jag att någon hastigt skulle göra en "motgallup" till Halla-ahos förskräckliga tilltag att framställa det som om att 67% av finländarna tycker koncentrationsläger är okej.

söndag 8 oktober 2017

En hundraåring jag gärna firar

Marthorna på besök i Aiskog. (Hittat på Brages Pressarkiv)


I går var jag festtalare första gången i mitt liv och det var riktigt spännande. Sjundeå Marthaförening firade 100-årsfest. Jag var sekreterare under många år och även ordförande under en kort tid innan jag flyttade från orten, så jag var mycket hedrad och glad att bli inbjuden som talare.

Eftersom jag blev tillfrågad i mycket god tid, så jag hade förberett mig med att rota lite i mitt favoritarkiv, Brages Pressarkiv. Den gamla lokalpressen är ju en guldgruva, den gränsar till dagens sociala medier med allt sitt skvaller och mycket personliga och fina inlägg som skickats in av läsare från alla tänkbara evenemang och tillställningar. Bland dessa märks på 1920- och 1930-talen signaturen G.J. från Sjundeåmarthorna, troligen är det Greta Jansson som bodde på Bäcks skola där hennes man var lärare, som ligger bakom initialerna.

Marthaföreningen i Sjundeå grundades i en tid då det rådde verklig brist. Carl-Johan Lindén berättade igår för mig att rågskörden misslyckats kapitalt och till och med strömmingen var borta det året. Händelserna i Sjundeå gick ju i en riktigt hemsk riktning, men efter att läget lugnat sig kom verksamheten igång igen och man gjorde imponerande insatser för matkultur och huslig ekonomi och det var samma aktiva människor som tillsammans med Lantmannagillet startade upp handelslaget på orten.  Otaliga är de kurser man ordnat under decennierna i matlagning, vävning med mera. Eller som det skrevs på trettiotalet:


”I köksträdgårdarna ha selleri och purjo jämte flera kålsorter invandrat. Kring de små stugorna prunka ännu kejsarkronor och stormhattar som förr men mer ordnade och ansade, glatt blickande ut över morotsbänken, som skall ge barnen vitaminer för vintern. [ … ] Slutsumman blir dock: Sjundeå Marthaförening är en syster till Sjundeå Lantmannagille och har jämsides med detta arbetat på kulturens, både i ursprunglig och vidsträckt betydelse, höjande i Sjundeåbygden. ” 
 Nyland 15.6.1935


Men det var inte bara hushållen som sysselsatte. En rolig upptäckt var det livliga teaterlivet man haft, ofta med flera teaterföreställningar i året. Ibland var det skolbarnen som spelade upp sina pjäser. Inte sällan var det ändå marthorna själva, ibland med hjälp av sina män, martyrerna, som spelade teater. För mig nystades upp ett tidigare okänt stort fält att finlandssvenska pjäsförfattare och amatörteater. Mer känd bland författarna var kanske Adèle Weman (bibliografi) men intressant och tydligen populär var också marthan Maria Nyström från Lovisa (bibliografi), som troligen också var medarbetare i den för marthorna viktiga Husmodern. Dessutom fanns det män som Helmer Jarl Wahlroos och Alfred Tallmark bland författarna.

Lite fascineras jag av marthornas oproblematiska identitet som traditionell kvinnorörelse (som i och för sig alltid också välkomnat män). Är det inte en aning självmotsägande?  "Skrankor" som begränsar kvinnan nämner man sällan, utan marthorna är handlingskraftiga och fixar saker som behöver fixas, med omtanke och medkänsla och utan konfrontationer. Tillsammans. Kunskap är makt tänker man, både i den egna vardagen och i samhället. Men Martha har också sina rötter bland en mer välbärgad del av befolkningen, där kvinnor haft resurser och stort inflytande. Inte minst då tiderna varit kärva har mycket ansvar legat hos husmödrarna, som haft att skaffa fram mat och förnödenheter åt familj och hushåll. Min känsla är också att marthorna aldrig varit exkluderande, utan tvärtom öppna för alla.

I dag är det ekonomiska också i högsta grad ekologiskt, en syn som faller så väl i marthatanken. Vi kan alla vara smartha och det är lika viktigt som någonsin.

lördag 7 oktober 2017

God förvaltning

Svenska Yle med Linus Lång i spetsen har igen profilerat sig med seghet och goda journalistiska ambitioner. Denna gång gäller det den utdragna kampen om tillgång till offentliga handlingar. De patetiska försöken att hänvisa till personlig integritet när det gäller besökare i Finlands riksdag döljer ju inte det medvetna sabbandet av journalisternas arbete. Ingen människa tvingas besöka riksdagen i egna ärenden. Det är inte heller det enda sättet man kan få kontakt med beslutsfattarna. Ingen i vårt land behöver en rättighet att besöka riksdagshuset inkognito.

Det kommer förstås inte att lyckas att hindra journalisterna från att utföra sitt arbete. De har laglig rätt att arbeta med personregister och är bundna av etiska regler vad gäller användningen av dem. Det betyder att man måste utgå från att de inte utan orsak sprider ut uppgifter om privatpersoner. Att man på Yle överväger sådant noga framkom ju redan i Panama-utredningen. När politiker på detta sätt motarbetar det demokratiska samhällets grundläggande funktioner (media) är det mycket upprörande och lika korkat som att skicka polisgarden mot katalanska väljare. Det undergräver beslutsfattarnas egen legitimitet, men ännu värre gnager det allvarligt på förtroendet för hela samhällssystemet.

Vi kan alltid rösta bort stolliga politiker som bara är rädda om sin egen makt. Att de dessutom är extremt kortsiktiga i sina handlingar har ju bevisats av farsen kring sannfinnarnas regeringsmedverkan, som torde sakna motstycke i vår historia. Värre är att vi lever i en tid då vi borde kunna agera mer långsiktigt och på ett hållbart sätt som samhälle. Att underminera solidaritet och ansvarstagande för gemensamma frågor kan bli förödande eftersom vi nu borde förbereda oss på klimatförändringar och migration i en konstruktiv anda.

Vi behöver transparent och demokratiskt styre och en regering och riksdag som följer grundlagens anda och högsta förvaltningsdomstolens beslut.  Och så behöver vi tjänstemän som också gör det och inte skickar ungar till Afghanistan. Vissa dagar blir man bara så trött. Tur att vi har linusar, jeanettar, tommin och andra som orkar kämpa.

lördag 30 september 2017

Oro och tröghet bromsar framsteg

By Shalom Jacobovitz, derivative work: Brocken Inaglory  CC BY-SA 2.0  via Wikimedia Commons


Ett av de stora problemen för forskare som vill publicera forskning före den blivit kollegialt granskad är rädsla för scooping. Det är inte nödvändigtvis alltså att någon direkt snor ens resultat, men nog påskyndar sina egna processer för att hinna publicera först. Granskningsprocessen i tidskrifterna tar nämligen tid, också på grund av att arbetet utförs som frivilligt och extra arbete. Först ute är viktigt. Men som cancerforskaren Jacob Scott sagt, är publicering av manus tvärtom ett sätt att dokumentera sin egen forskning redan före granskningen.
"I get that fear, but I look at it in the opposite [way]. Preprints are my defense … really a flag in the sand and proof that it's mine." 
-- Jacob Scott

Överhuvudtaget har jag själv lite svårt att se varför det ska vara så stor skillnad på den exakta tidpunkten av publicering av enskilda resultat, att det kunde vara direkt avgörande för en forskares fortsatta karriär. Vetenskapen fungerar ju inte så att ett nytt resultat ändrar någonting. Det behövs alltid flera undersökningar kring samma fråga, innan man på riktigt kan säga att något är bevisat. Vi ser tvärtom igen det fullständigt absurda gällande citatindex: den som först är ute behöver inte hänvisa till den som som publicerar senare, medan den som är senare ute är tvungen att förhålla sig till de tidigare och ge dem kredit genom att hänvisa. Citat är helt enkelt en rutten indikator på forskningens kvalitet, inte minst om det innebär att den som håsar mest vinner. Problemet kunde också formuleras så, att vi helt enkelt evaluerar kvaliteten av vetenskapligt arbete på fel sätt genom att "mäta" den på bara ett ställe i processen.


Den av Knowledge Exchange använda
modellen av forskningsprocessen


Det är problematiskt att knyta evaluering och utvärdering så starkt till ett visst skede av forskningsprocessen, vilket också var en av utgångspunkterna då Knowledge Exchange i veckan samlade en grupp sakkunniga i Paris för att fortsätta det arbete vi började i mars för att utveckla öppet vetenskapligt arbete (vilket jag tycker kanske är en bra översättning på Open Scholarship). Det är framför allt Cameron Neylon som har utvecklat en sorts modell eller ramverk för att vi bättre ska kunna greppa det komplexa fält forskningen utgör. Kort sagt har modellen tre axlar:
  • Forskningsprocessens olika skeden (sökning, planering, projektfas, spridning)
  • Olika arenor (politisk, ekonomisk, social och teknisk)
  • Olika nivåer av granularitet (mikro, meso och makro)
Vi testade formulering och gestaltning av många olika utmaningar, i min arbetsgrupp främst ur ett ekonomiskt perspektiv, och modellen visade sig fungera bra. Den underlättade kommunikation och problemformulering ansenligt, tyckte åtminstone jag. De olika utmaningarna handlade om utveckling och upphandling av tjänster, ägande, finansiering och anammande av infrastrukturer, forskningsverksamhet och olika typer av artefakter. Men det handlade också om att definiera drivkrafter och om etiska frågor, varför vi vill ha öppenhet påverkar också hurdana val vi i slutändan gör.

Kort sagt handlar det enligt mig många gånger om att man i kritiska ögonblick missar att fatta beslut som främjar öppenhet på många olika nivåer och i olika kontexter. Inte bara vad gäller enskilda forskares val av publikationskanaler utan också till exempel då det gäller att implementera policy på organisationsnivå. Det gäller både stora och små beslut, men vi borde kunna hitta de mest kritiska punkterna och lösa knutarna där, minska oron och öka medvetenheten och kunskapen om hur man uppnår god effektivitet och kvalitet framför allt i ett lite längre perspektiv. Med tanke på att 83% av finska forskare explicit stöder öppen forskning är det alla parters skyldighet att föra utvecklingen i rätt riktning. 

Jag arbetade alltså mest med den ekonomiska sidan, som inte sällan tenderar handla om högre granularitetsnivåer, eftersom verktyg ofta erbjuds eller skaffas av organisationer och trögheten kan vara ett verkligt problem. Samtidigt lever forskarna i en annan verklighet som behandlades av en annan grupp. Forskaren använder sig vanligen av mellan 10 och 30 olika system eller mjukvaror och av dessa är det minsann inte alla som dikteras av finansiären, utan oftast är det pragmatiska val forskaren gör. Ändå är öppenhet och interoperabilitet något som vi kunde främja ännu mera på denna front, så att forskarna bättre kan leva upp till sina öppenhetsmål.


Man kan läsa mera om arbetet i Knowledge Exchanges senaste publikation. Vi kommer nu att arbeta vidare med att samla in och analysera olika typer av information för att underlätta öppen vetenskaplig verksamhet och försöka hitta så konkreta lösningar som möjligt.

fredag 22 september 2017

Biovetenskaper och öppen forskning

I Sverige har de molekylära biovetenskaperna vid KTH, Stockholms och Uppsala Universitet samt Karolinska Institutet organiserat sig till ett stort SciLifeLab-nätverk redan år 2010. Det innebär att man har möjligheter att bygga infrastruktur och tjänster på ett koordinerat sätt. Inte helt oväntat har också datahantering en allt viktigare roll, med allt vad det innebär, från kontroll av tillgång och uppföljning till samordning.

Om ett forskningsprojekt enkelt genererar sex terabyte data om dagen och vi har hundratals projekt, inser man snabbt att här finns vissa utmaningar med både arbetsflöden och informationsförvaltning i allmänhet. Det talas om system som kan skalas upp till 96 yottabytes (96 miljoner miljoner terabytes, om jag förstått rätt ... ) Hur kan man processa, dokumentera och arkivera alla dessa data så att de faktiskt är FAIR, alltså findable, accessible, interoperable och reusable? Så är också biovetenskaperna de som faktiskt har egna informatiker som jobbar tätt tillsammans med forskarna, en modell som jag hoppas kunde sprida sig till andra vetenskaper i takt med att samtliga får mera dataintensiva delar.

Förra veckan besökte jag SciLifeLab i Uppsala och deltog i en workshop om öppen forskning. Vi fick höra om många otroligt spännande forskningsprojekt och om viktiga internationella samarbeten såsom Elixir. Väldigt intressant verkade också Scipion-projektet, där man utvecklat metoder för att hantera och dokumentera arbetsprocesser med data som går igenom flera olika steg och flera olika mjukvaror. Sådant är helt avgörande för att en forskningsprocess ska vara genuint möjlig att upprepa.

Vad gäller öppen forskning ser det ut att börja röra på sig i Sverige, då man på olika håll satt igång projekt för att främja utvecklingen (KB, VR). Saken är ju nämligen tyvärr den, att ska forskningen bli öppen behövs också både policybeslut och satsningar på att utveckla infrastruktur och processer inom forskningens administrativa och organisatoriska strukturer. Och även på detta seminarium märktes att det finns en stor förståelse för nyttan av öppenhet och en vilja hos många forskare att främja open science. Men det behövs förutsättningar och strukturer och dessa kräver både resurser och koordination.



lördag 16 september 2017

Finlands forskning 2030

Undervisnings- och kulturministeriets pågående vetenskapsstrategiarbete drog igen till sig min uppmärksamhet, då två forskare skrivit ett skeptiskt inlägg i Suomen Kuvalehti. Jag reagerade allra först på deras starka försvar för den enskilda forskarens självständiga arbete. "Betydelsefulla vetenskapliga idéer är ofta resultat av ensamt arbete", skriver de utan dess mer belägg. Själv är jag benägen att tänka att även om detta historiskt sett kan vara sant, är det sannolikt allt mer sällsynt att forskare inte skulle vara i ständig samverkan och ständigt samarbete med varandra och idéer födas just i samarbete. Vetenskapen har helt enkelt blivit så komplex. Men visst är det viktigt att erkänna och räkna med ett det också behövs uppslag och insikter som faktiskt föds i skallen på enskilda individer och ibland säkert som resultat på långa tider av grubblande och funderingar. Bara att formulera en tanke eller fråga kan vara väldigt svårt.

Det andra jag reagerade på i skrivelsen var den negativa inställningen till medborgarvetenskap (eller medborgarforskning). Det känns ibland som om forskare medvetet missförstår öppenheten. Intressant läsning utgör på denna punkt också utlåtandena om det nya förslaget till en ofråntagbar rätt till parallellpublicering, en lag som redan finns i bland annat Frankrike. Det är helt klart att det finns lägen då öppenhet är problematiskt eller oetiskt, men dylika halmdockor som snarast känns som försvar av elfenbenstorn, gör mig lite ledsen. Att som skribenterna i SK påstå att främjande av medborgarvetenskap skulle innebära att "forskning behöver allmänhetens acceptans" och att en sådan tanke skulle vara både "absurd och farlig", gör mig bekymrad över skribenternas uppfattning om vad de håller på med och vilken position de har. Vad är det för vits att hålla på med klimatforskning om den inte har någon som helst acceptans, om vi inte behöver kämpa för att den får det? Behöver inte till exempel medicinsk forskning förhålla sig till allmänhetens etiska uppfattningar? Jag blir lite förbryllad.

Samtidigt måste jag medge att håren nog lite reser sig i nacken på mig också, då jag läser konsulternas sammanfattning av den öppna brainstorming som ordnats på webben. In smyger sig tendentiösa frågor om val av "fokusområden" och "spetsar" för forskning. Är det inte lätt i praktiken lika med politisk styrning? Det är något man inom det Europeiska forskningsrådet varit mån om att ta avstånd från. Även Finlands Akademi talar tappert om kvalitet som det enda kriteriet för finansiering. Man borde också akta sig för att börja dilla om kommersialisering och innovation i sammanhanget. Det är alldeles på riktigt företagens uppgift. Ministeriet och staten bör värna om grundforskningen, alldeles så som Jeff D. Sachs med eftertryck sade på Open Science Fair nyligen. Och den måste vara fri och så öppen som möjligt.



fredag 8 september 2017

Open Science Fair






Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]



Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.
På taket finns ett glashus, där plenum hölls.


Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...


... fast inget för den med höjdskräck.





Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.


söndag 3 september 2017

Artificiell intelligens som löfte och hot

Intelligens betyder, enligt Wikipedia, mental förmåga; förmågan att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande. Till intelligensen räknas vidare, enligt samma källa, vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Allt detta kräver anpassning, revidering och flexibilitet. Med artificiell intelligens menar man ofta maskininlärning, där en dator antingen testar sig fram i att lösa en komplex uppgift eller lär sig att lösa uppgifter utgående från stora dataset som innehåller exempeldata. Ett exempel på det senare kunde vara bildigenkänning, där man t ex ger en dator tusentals bilder på en katt och sedan låter datorn hitta katter på andra bilder. Ett exempel på det första, en sorts problemlösande algoritm,  kan man se på den ganska skojiga videon nedan.





I går hade Hesari en rätt bra översikt av digitaliseringen, om hur de nya medierna påverkat oss (och temat fortsatte i dag med en artikel om barn och meddelandetjänster). Det är lätt att se att den enorma datamängderna som uppstår i kombination med maskininlärning tillför ännu ytterligare nya dimensioner till digitalseringsprocessen i samhället. Man ser både möjligheter  och hot. Så har man också nu försökt enas om gemensamma principer. Temat har också blivit ett politisk buzzword. Att maskininlärning är nödvändigt för att kunna utnyttja de stora och röriga datamängderna vi har är självklart. Man arbetar också på EU-nivå målmedvetet för att skapa klara ramverk för arbetet med stora datamängder.  En annan samhällelig effekt som diskuteras är hur arbete, och då i första hand "intellektuellt" medelklassarbete kommer att förändras. En del människor oroar sig för att vissa jobb ska försvinna nästan helt t ex inom nyhetsförmedling. Själv tror jag att vi snarare kommer att få mera förädlande och anpassade nyheter (t ex lokalt) men inte att det journalistiska arbetet försvinner. Tvärtom kan arbetsuppgifterna bli mer intressanta och mindre belastade av rutiner. På den här punkten är jag optimist; visst blir det omorganisation, men den kan leda till mycket bättre effektivitet och kvalitet för gemene medelklassdonare och också för kunderna.

Det som är viktigt att förstå tycker jag däremot är att "artificiell intelligens" lär sig av existerande data och då vi talar om data som härstammar från människor är den påverkad av ifrågavarande kultur och hur data samlas in. Den innehåller alltid tolkningar och luckor som datorn riskerar upprepa och i värsta fall blåsa upp. Vårt samhälle som det ser ut nu och dess representationer i datamassorna är kanske inte alls det vi vill mångfaldiga och förstärka. Snedvridningar kring genus eller olika samhällsgrupper är problematiska; människor som är marginaliserade och inte syns lika mycket i data riskerar bli än mer marginaliserade om vi glömmer materialets och metodens begränsningar. Därför är de tänkande, kritiska människorna fortfarande viktiga i loopen. Vi kan uppnå fantastiska nya insikter och få otroliga hjälpmedel, men att datorer skulle ersätta människan ser jag inte.

Nora Hämäläinen skriver i dagens Husis om hur diskussionen i kommentarsfälten slumpmässigt verkar flippa ut i hatdiskurs. Det är ett fenomen som jag själv också funderat över. Vissa troll är bottar, men andra är klart människor som sprider sin ångest och ilska på webben. Det skulle vara värdefullt att kunna se mönster och förstå vad som exakt händer och försöka rucka på kontexten och söka metoder att bromsa fenomenet. Just för att göra det erbjuder maskininlärning utmärkta hjälpmedel och forskning pågår. Det skulle för övrigt också vara en viktig uppgift för journalister att (som man gjort i Sverige) gräva fram de personer som är aktivast (de är inte så många som de verkar) och ställa dem till svars i offentligheten och visa på deras eventuella ekonomiska och politiska bindningar. Detta faller helt klart inom journalistikens uppdrag, eftersom dessa mycket aktiva personer måste anses vara offentliga och deras aktiviteter och motiv av allmänt intresse.

Gällande framtiden vill jag nog vara positiv. Vi kan vinna otroligt mycket inom till exempel medicinsk forskning när dessa metoder ännu utvecklas och data blir tillgängligare. Vi kan förhoppningsvis också hitta effektiva sätt att föra samhället i en bättre riktning och till exempel förhindra utslagning. Eller kanske kan vi, som Timo Honkela visionerar, förbättra kommunikationen och hela samhället som helhet och också radikalt så att vi kan undvika konflikter och ge alla delaktighet.



lördag 2 september 2017

Ofelbarhet

De finska myndigheterna är ofelbara. Och gör de misstag korrigeras felen av domstolarna. Och lagen är alltid fullständigt rättvis och perfekt och tar i beaktande alla situationer i den snabbt föränderliga världen. Och lagberedningen är alltid mycket grundligt och sakkunnigt gjord. Och alla laguppslag är alltid baserade på fakta och heltäckande sakkunskap och strävar enbart till det allmännas bästa.

Resonemanget har enligt en del debattörer inte några svaga punkter. Inte en enda. Och tydligen inte heller enligt regeringen. Inga brister någonstans, någonsin.



Man blir förstummad. I bakgrunden kan ju inte finnas annat än stark auktoritetsträngtan och intellektuell lättja. Det är skrämmande att se hur långt människor är villiga att gå för att hålla fast vid att låta bli att ta personligt ansvar. Att medge att ingenting någonsin är så enkelt som det ser ut verkar oändligt svårt. Eller att strukturell rasism existerar och är en sak som har skadliga effekter.

Det finns otaliga möjliga situationer då det finns behov att ge människor skydd, trots att staten inte gör det. De människor som gör sådant idag har redan gjort ett aktivt, medvetet val och en stor insats. Jag tror inte att de skräms av hot om straff. Tvärtom kan de bli ännu mera provocerade att ställa upp mot ett orättvist system. Och jag tror inte heller att dessa personer gömmer eller hjälper brottslingar och terrorister. På riktigt. Personer som sysslar med sådant kan man alldeles säkert sätta dit redan med nuvarande medel.

Just nu önskar jag bara denna regering så långt pepparn växer och hoppas att vi kan uppnå en vändning, en konstruktiv och positiv inställning, narrativ och politik, där man genom medmänsklighet tacklar problem på ett rationellt sätt. Jag vet inte längre vilka de "finländska värderingarna" är. Jag hoppas att de västerländska står pall hos oss i alla fall. Till dem hör rationalitet och respekt för mänskliga rättigheter i alla lägen.



lördag 12 augusti 2017

Falska videonyheter

Det var förra hösten som de första riktigt skrämmande bra videomanipuleringsprogrammen väckte oro. Tekniken har blivit så pass bra och allmänt tillgänglig att man kan hoppas medvetenheten om den sprids. Den tidigare tanken om att se en filmsnutt av någon som säger något är likvärt med att ha hört det själv, gäller inte mera. Det är därför idag skäl att vara restriktiv och kritisk även när man delar videoklipp på sociala medier. Falska nyheter kan idag skapas mycket enkelt, och eftersom skandalösa rykten lätt sprider sig effektivare än korrigeringar är källkritik verkligen på sin plats.

Det går alltså numera att förfalska inte bara foto eller ljudband, utan man kan även få en person att säga vad man vill på en video. På videon nedan ser man hur det går till.





onsdag 26 juli 2017

Sol, innovation och förändring

Absoluta förutsättningar för framsteg är utbildning och en fri grundforskning som bekostas av samhället. Det glöms tyvärr ofta bort i nyliberala floskelresonemang. Men hurdan är en vettig modell för samhällets finansiering och hur ska samverkan mellan beslutsfattare och forskare se ut? Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen skrev nyligen ett blogginlägg, där hon lyfte fram vikten av att man för dialog med forskarna för att kunna göra faktabaserade beslut. Att forskarna bör kunna vara fria och kritiska och att man ska kunna lyssna till vad de har att säga. Men ofta ter sig inställningen till forskningen tyvärr annorlunda, som att det är forskarnas viktigaste uppgift att leverera färdiga lösningar som ger ekonomisk nytta eller annars bara skapa renommé för Finland genom att placera sina institutioner på internationella rankinglistor.

Numera ges en del av forskningsfinansieringen till riktade spetsforskningsprojekt, det senaste påhittet är det så kallade programmet for flaggskeppsfinansiering, vars syfte är att "föra samman högklassig kompetens från olika områden i internationellt konkurrenskraftiga forskningskluster. Med deras hjälp ska forskningens kvalitet höjas och dess genomslag förbättras. Klustren bidrar också till vetenskapens förnyelse. Programmet reformerar strukturer och arbetsmetoder och det sammanför de duktigaste forskarna och andra aktörer som håller hög vetenskaplig nivå och eftersträvar den internationella toppen."

Varför och hur forskningen ska förnyas är ett litet frågetecken för mig personligen. Däremot har det varit utmanande att faktiskt åstadkomma att forskning leder till ny lönsam och vettig verksamhet. Samtidigt som t ex Cleantech i teorin och formellt är ett viktigt område, bråkar man om huruvida det är vettigt att som i regeringsprogrammet nästan utgå från att hållbar energiproduktion främst handlar om biomassa (vilket forskarna inte anser är hållbart). Politiskt vill man (centern) ju gärna att skog, torv osv ska vara en värdefull råvara i framtiden. Lite som kolen i USA.

Sen har vi otroligt duktiga forskare på solenergi, inte minst Hele Savin, som också nyligen fick "innovationspris". Savin jobbar bland annat med materialforskare och har utvecklat solpaneler på många sätt. När man mäter och anger effekten på solceller utgår man från direkt ljus som kommer rakt emot ytan, en situation som inte minst i länder som vårt leder till ganska irrelevanta siffror och också kanske en teknologisk utveckling som inte är optimal. Savin har i stället satsat på att utveckla celler som kan tillgodogöra sig ljus som kommer från upp till 70° vinkel genom att hindra reflektion tack vare en nanostrukturerad yta. Bland annat. Genom att strunta i hur man numera formellt mäter effekt, har hennes team tagit fram en mycket bättre lösning.

I en radiointervju  berättade hon nyligen att det är svårt att få existerande inhemska företag att ta de nya lösningarna i produktion, trots att de bevisligen är bättre och teknisk genomförbart. Så till den grad förändringsmotvilligt har det varit att Aalto universitetet måste starta en egen firma.

Om innovationer inte kapitaliseras på i vårt land handlar det nog inte alltid om att forskare inte skulle bry sig eller vara aktiva. Felet kan också sitta i företag eller politik.

Här är förresten Savins installationsföreläsning från i våras.


söndag 16 juli 2017

Ideologi

För ett par dagar sedan höll jag på att säga upp Hbl-prenumerationen på stående fot. Det gör mig rasande att Husis under åren kastat ut kolumnister som Klinge, men i denna dag betalar arvode för dynga som Lillrank skriver på ledarsidan. Hur många kloka yngre människor skulle det inte också finnas, som kunde skriva reflekterande texter som bygger på fakta istället för strunt. Dagens tidning gjorde mig igen lite mera välvillig. Kevins text känns som vanligt rätt.

Länge har jag tänkt att vänstern har haft en svårighet i det förändrande samhället, socialdemokraterna uppnådde sina viktigaste mål för flera decennier sedan och kommunismen dödförklarades lite senare. Vad Kevin berör är högerns kris som är minst lika beklämmande, och som kanske ger vänstern luft under vingarna igen. Om något, är det just nu den traditionella borgerligheten som är politiskt om inte heldöd, så åtminstone i full intellektuell koma. I Finland har man skurit ner inom bildning och forskning och i USA anser majoriteten av högern att högskolor och universitet har en negativ inverkan på landet. Vad som återstår är marknadsliberalism och finansvälde. I Finland har avregleringen bland annat lett till svårigheter för småföretagare. En bildad, frisinnad höger verkar ha allt svårare att göra sig hörd inom högerpartierna. Det ser allt mer sällan ut att handla om (med)borgerlighet eller att göra det bästa för samhället som helhet. I stället vill man införa marknadsekonomi och gynna storföretag på så många domäner som möjligt, oberoende av om det finns förutsättningar för en fungerande marknad eller inte. I själva verket har vi på sätt och vis en ökad höger-vänster polarisering på gång, samtidigt som nya mittenalternativ dyker upp och växer sig större (de Gröna hos oss eller Macron i Frankrike kunde väl ses som sådana).

Så jag kanske, kanske, fortsätter med Husis lite till. Men jag önskar man skulle faktagranska också kolumnerna. Det är ju sådant man betalar för.






lördag 15 juli 2017

Att gå sin (egen) väg

Världen är på många sätt en ångestingivande plats i dag. Hoten som tornar upp sig vid horisonten är varken få eller små. Det känns som om vi skulle behöva stora, drastiska förändringar i snabb takt, men vi är fångade i ett trögt och bångstyrigt samhällssystem och en kultur som spelar konservativa, ogina och egoistiska krafter i händerna.

Det är också många saker som blivit bättre. Senast i går jag gladde jag mig åt hur mycket mer färgglada och mångfaldiga, samtidigt avspända och harmoniska, mina hemtrakter blivit. För tjugo eller trettio år sedan var det här landet ett mycket homogent samhälle, med starka normer för hur saker skulle vara. Det bara var så, helt enkelt. I Elantos butiker fanns det ungefär äpplen, bananer och apelsiner i fruktdisken, siskonkorv, lördagskorv, potatis, lök, morot och makaroni (eller spagetti, så hette pasta på den tiden) och kanske tre sorters mjölk. Det var det. Alla vara likadana blekfisar och såg på samma tv-program. Grannskapets familjer var i stort alla likadana. Visst fanns det mycket som var bra på den tiden också. Men nog var det snävt. Tryggt och snävt. Så mycket mera frihet vi har i dag, så mycket mera att välja mellan och så mycket mera kvalitet. Kvalitet i vad vi kan äta, dricka, njuta av konst och kultur, vetenskapens  och teknikens framsteg och större kunnande och kompetens på otaliga områden. Och snart har vi kanske till och med Västmetro! Jag minns att jag såg den inritad på stadsplanerna på 1980-talet ...

Trots friheten är samhället ändå på sätt och vis hårdare nu. Trots att vi i teorin har så mycket mera resurser är det ont om pengar och man måste skära ner, minska på tryggheten, öka på kraven. Vi har inte råd, det finns inte pengar. Snabbare studier, mer effektivt arbete, i det oändliga. Och då handlar det inte om att vi skulle göra det för att rädda vår planet, utan på att vi måste upprätthålla illusionen om ständig tillväxt och på att allt mer handlar om att pressa pengar ur systemet. I synnerhet ur det gemensamma, den offentliga ekonomin. När man låter kvaliteten och substansen komma på undantag, och bara ser på siffror kan det inte gå annat än fel i längden. Det gäller både enskilda företag och helheten.

Att vara en människa som arbetar med konst och kultur är inte så lätt idag heller. Här om dagen skrev en ung kille en bra insändare om saken i Hbl. Om hur reflektionen, långsamheten, eftertanken inte har något "värde" och hur det återspeglar sig på en ung människa. Hur vårt samhälle ändå är intolerant och enkelspårigt på ett mindre synligt, mer lömskt sätt. När medier och beslutsfattare okritiskt övertar populistisk retorik, när allt sinne för proportioner försvinner, när man stirrar på det man har precis framför sig och låter det skymma allt annat, allt som är lite längre bort i tid eller rum. När man på riktigt tror att det enda som räknas är det som kan räknas. När beslutsfattare vägrar ta ansvar. När studiestöd ersätts med lån.

Hur viktigt är det då inte att vi har människor som ställer sig en aning utanför. Människor som lugnt och sansat granskar saker och ting. Hur värdefulla är de inte för vårt samhälle? Människor som gör annorlunda.

(Förresten, beställ nya Plir!)





söndag 18 juni 2017

Runebergs


Midsommarros i Fredrikas trädgård

Fick i dag orsak att besöka Borgå, vilket var ganska roligt, eftersom det är decennier sedan jag senast varit i Runebergs hem och dessutom nyss ägnat mig lite år Fredrika. Efter ett antal år som anställd vid SLS då jag bland annat katalogiserade Runebergs bibliotek, fick jag en liten överdos av den gode J.L. och den tillhörande personkulten (som dock vid SLS görs med tillbörligt analytiskt sinne, och inte sällan med glimten i ögat av åtminstone en del, gudskelov). I släkttraditionen finns en del personer som anses ha varit av den besvärligare sorten som privatpersoner och nationalskalden är en av dem. En ställning som dyrkad nationalhjälte och geni är kanske inte något som gör en människa väldigt gott i längden.

Men Fredrika Runeberg tyckte mycket om sin svärdotter, sonen Walters hustru Lina, tror jag. Fredrika är också definitivt en av min idoler på många sätt (inte alla). Hon var egentligen kvinnosakskvinna före det knappt var påhittat, samtidigt som hon på något underligt, närmast vansinnigt sätt, helt gick med i personkulten kring sin man. Fast det var kanske det rationella sättet att fungera som skrivande kvinna kring mitten av 1800-talet.


Walter och Lina 1868. Museiverket.

Sonen, skulptören Walter hör definitivt till snällisarna. Han var min farmors älskade farfar, som förekommer ofta i Edelfelts brev, vilket är jätteroligt. Båda befann ju sig i Europa under långa tider och bland annat nämner Edelfelt hur sonen Nino Runebergs tvåårsdag firats med choklad i Rom, där Runebergs bodde och Edelfelt var på besök.


Walter och Nino 1874. Bild Museiverket.


Walter förlorade flera av sina barn och också Nino var tydligen sjuklig och en missnöjd baby. Nino, min farmors far hör till de där besvärligare personerna, kanske en orsak till att farmor gärna tydde sig till sin farfar. Nino arbetade liksom sin hustru som lärare, men han skrev också själv och översatte, förutom Baghavad-gita och Alice i Underlandet bland annat Max och Moritz, vilket kanske kan vara beskrivande för varför min mycket sensitiva farmor hade svårt för honom vad jag förstått.  Han var tydligen en person som verkligen gick sina egna vägar, ivrig frimurare och en av dem som lanserade esperanto i Finland.


En del funderade jag, medan jag nu äntligen läste Merete Mazzarellas Fredrika-biografi, över hur J.L.s och Fredrikas barn reste och bodde vitt och brett på olika håll av Europa, men alla sedan återvände hem till slut igen. Det gjorde mig lite trösterik, när jag nu lite våndas över hur en ansenlig del av mina bekanta ungdomar flyr Finland. Kanske det ändå blir bra till slut, trots misären just nu.

Walter på äldre dagar. Signe Brander. Museiverket.


lördag 10 juni 2017

Finlandsdemokrater

Det är på många håll man gläds över hur det gick i sannfinnarnas partiordförandeval. Två av tre ordförande är dömda för hatbrott. Alla partiledare är hårda linjens "invandringskritiker", som fortfarande anser att vi har en för liberal asylpolitik. Själv har jag svårt att se hur den kunde bli mer omänsklig än den är.

Folk som värderar mänskliga rättigheter och människovärdet högt har också kommenterat läget i positiva ordalag. Sannfinnarnas transformation till Finlandsdemokrater är nu slutförd och man kan ta i rasismproblemet i partipolitiken på ett nytt sätt.

Populismen har ätit sina barn. Det lär den väl alltid göra till slut. Just nu är man lättad över att den nya partiledningen kan anses politiskt dålig, mer löjlig än kompetent. Fast så tänkte man väl en gång förut också i historien om ett annat parti.

Visst har vår regering gått i denna fraktions ledband vad gäller att deportera människor eller tvinga dem under jorden utan mänskliga rättigheter. I vårt Jubileumsfinland. Det är en skam som inte får göras osynlig eller förringas.

Bild BNF.

lördag 3 juni 2017

På väg mot digital historia

I går hade vi ett riktigt intressant seminarium inom digital humaniora, närmare bestämt digital historia. För första gången, kändes det som, var forskarna tiotals gånger flera än arkiv- och biblioteksfolk. Det var ett kick off-seminarium för vårt fortsatta projekt, lett av Mats Fridlund vid Aalto och med brett engagemang också från Helsingfors och Åbo universitet och även från Tammerfors.  Målsättningen i det inledande projektet var att klarlägga nuläget inom digital historia och det nya projektet har som målsättning att främja kompetenser och samarbeten. Det kommer att ske bland annat genom en serie seminarier på olika håll i landet. Liksom förr twittrades det under hashtaggen #digihistFi, denna gång inte så mycket, tyvärr.

Keynote-talare var Jo Guldi, som lyfte fram olika sätt att använda digitala metoder bland annat för att identifiera brytningspunkter, aktörskap, händelser eller perioder. Hon påpekade att historiker inte egentligen använt sig av dessa, eftersom de inte anpassats till våra forskningsfrågor. Det är mest andra, t ex litteraturvetare, som använt dem och då blir både frågor och svar ofta konstiga ur historikerperspektiv. Ändå skulle historiker kunna ha mycket att tillföra vad gäller just det kronologiska perspektivet, kontext och hjälpa oss att se den större helheten. Guldi presenterade sedan närmare topic modeling, som är en ypperlig metod i det att den möjliggör ens ett litet lyft från den språkliga nivån till en mer begreppslig dito. Hon visade också hur hon undervisar historiker i metoden och berättade om intressanta verktyg som är på kommande.

Andra intressanta saker som lyftes fram var bland annat den kommande nya Diplomatarium Fennicum och den evigt återkommande frågan om digital humaniora som en omständlig process där kommunikation och gemensamt lärande är oändligt viktiga. För en humanist är det till exempel ofta svårt att från början se och inse att det i den delen av arbetet som inte är "historia", ofta kan ingå mer enkelt it-hantverk, avancerad programutveckling och datavetenskap och inte minst kunskap inom statistik. Det är inte alltid samma människor som kan och vill göra alla bitar och det är viktigt att man har alla nödvändiga kompetenser om man ska göra bra forskning. I praktiken innebär det att projekten borde vara långsiktiga. Som historiker borde vi också inse att perspektivet inte kan vara några år, eller ens årtionden, då det gäller våra egna resultat och produkter. Det frågade också Jo Guldi sin publik: Vad är det viktiga de finska historikerna bidrar med nu, de närmaste decennierna, som kommer att vara av betydelse långt in i framtiden?


Figurin, Skulptur, Figurine -  Östasiatiska museet. CC BY


Personligen anser jag att en viktig sak åtminstone är att guida digitaliseringen av vårt kultur och vårt samhälle. Det handlar alltså inte bara om att forska fram nya kunskaper utan också om att aktivt ingripa och forma samhället. Det låter på ett sätt radikalt och nytt, men samtidigt är det i linje med vad historiker alltid gjort: att berätta igen, omforma och anpassa bilden av vem vi är, varifrån vi kommer, enligt samtidens kontext. Rent konkret tänker jag dels att vi borde se till att rätt resurser digitaliseras, så som riksdagsprotokoll eller historisk statistik, dels se till att det görs på ett hållbart, rikt och långsiktigt sätt.

Finska historiska samfundet har också grundat en sektion för digital historia. Denna saknar tyvärr ännu medlemmar från Östra Finlands och Jyväskylä universitet samt Åbo Akademi.

torsdag 25 maj 2017

Rädd för AI? Data, intelligens och makt

Bild: Gaudencio Garcinuño 2011  CC-BY-SA
Finland ska bli världsbäst på artificiell intelligens. Vad man avser med artificiell intelligens är ofta ändå lite undflyende. De mest radikala tolkningarna handlar kanske om tänkande maskiner, som har ett medvetande och kanske t o m en egen vilja.

Intelligens handlar om, lärde jag mig i skolan, att kunna lära sig nya saker och anpassa och applicera kunskapen i nya situationer. Kravet på vad "tänkande maskiner" är, har i regel flyttats framåt an efter att tekniken utvecklats. Rätt länge låg definitionen, åtminstone för mig, nära maskininlärning, det vill säga att mjukvara kan lära sig av erfarenhet. Och det kunde ju Nokias mobiltelefoner redan för länge sedan. Datorer kan visserligen gissa och räkna ut sannolikheter, men de är knappast intelligenta för det.

Numera har det blivit vardag av maskininlärning i sig. Den har blivit synlig och den nya hypen i takt med att man insett att maskiner som lär sig inte nödvändigtvis är direkt intelligenta. Saker är vanligen så oändligt mycket mer komplicerade än de ter sig vid ett första ögonkast. I alla fall tror jag det står ganska klart att maskininlärning inte nödvändigtvis innebär intelligens och allra minst uppkomsten av något spontant självmedvetande. Det handlar om otroligt kluriga algoritmer.

I alla fall är generell artificiell intelligens ett paraplybegrepp för många olika inriktningar inom utvecklingen inom programvara och flera av dem är visserligen sådana, där man inom finska institutioner lyckats hålla sig ganska väl framme, såsom inom tal- eller bildigenkänning.

Det stora hotet kommer ändå ingalunda från dessa programvaror i sig utan från den dominerade oerhört naiva och okritiska inställningen till vad data och digitalisering ska kunna göra i vårt samhälle. Idéer om att data representerar verkligheten på ett oproblematiskt och direkt sätt och gör den mätbar och möjlig att styra och kontrollera spökar allt oftare. Men dessa idéer finns hos beslutsfattare och inte i datorernas inre. Att man förbiser problem med betydelser och tolkningar, felaktigheter och brister i data eller tror att man kan frånsäga sig etiskt eller strategiskt ansvar är oförlåtligt korkat och enkelspårigt.

Det gör en inte ett dugg gladare att man ser liknande tendenser till och med inom det akademiska. Bevara oss från alla indikatorer och mätare. Det kritiska tänkandet måste sitta mellan våra öron.


 Bild: Alberto Racatumba CC-BY.

söndag 14 maj 2017

Värdet av utbildning

“TIVI-O-AALTO unconference” by Hans Põldoja
 is licensed under CC BY 2.0


Det är ju så att vår ekonomi förväntas räddas av hög kompetens och export. Det förutsätter att vi har folk som har internationella nätverk och en vana att fungera i mångkulturella sammanhang. I Finland har vi exceptionellt lite invandrare och utlänningar. Det betyder att vi sannolikt också har färre människor ute i världen som vet ett jota om Finland och färre här i landet som har starka insikter och nätverk i andra länder och kulturer. Det här är saker som är en enorm betydelse: internationella nätverk och kulturell kompetens. Business is people är ett slitet mantra, men nog är det alltid en lägre tröskel att ha att göra med människor man känner, man förstår. Man kan till och med köpa för lite dyrare av någon man känner personligen och uppskattar.

Vi har också sett hur utlänningar i vårt land kan uppfattas som skrämmande och farliga, ofta på lösa boliner. Det handlar om fenomen som anses nya och främmande. Vi är socialt ett rätt försiktigt folk. Därför är det av ett mycket stort värde på många sätt, om vi kan skapa miljöer som inte är kulturellt homogena, hermetiskt slutna sannfinska rum. Det är en verklig tillgång att inte vara rädd för det annorlunda och främmande, utan att lära sig att kunna och våga tala främmande språk, kommunicera, försöka förstå och arbeta tillsammans.

År 2015 minskade antalet utländska studenter vid finländska universitet. Den riktningen är definitivt fel, men inom högskolevärlden har utvecklingen de senaste åren över lag gått i en god riktning. I synnerhet inom teknik och konst finns det mycket utländska studerande, vilket alldeles garanterat skapar en miljö för en god och mångsidig utbildning och personlig utveckling. Aalto universitet, Konstuniversitetet och Helsingfors Universitet är stora och har åtminstone inom vissa fält en internationell, intellektuell miljö som också motsvarar dagens arbetsliv. Huvudstadsregionen har å andra sidan annars också den mest kosmopolitiska profilen.  Det finns orter i vårt land där andelen människor med utländsk bakgrund är under en procent, varför det är ännu viktigare att universitet och yrkeshögskolor på andra håll i landet lockar till sig ens den handfull av utländska studenter det gör. Att ha en relation till en indisk eller kinesisk kollega (oberoende av var hen är verksam i framtiden) kan på sikt vara en viktig tillgång inom många professioner.

Att diskutera i termer av skattebetalare och kostnader för enskilda studenter eller examina och "vem betalar utbildningen" är otroligt snävt. Man missar ju helt att se på utbildningen och bildningen som resurser för hela samhället. Det sociala och kulturella kapitalet vid den högre utbildningen som nationellt kapital har ett värde i sig, men också ett ekonomiskt värde på sikt, om man studerar verkligheten lite utanför exceltabellerna. Det handlar om att skapa förutsättningar för välmående, diversitet och genom det framgång både individuellt och nationellt. Jag har oändligt svårt att begripa att liberala krafter i stället vill förespråka mera reglering och byråkrati. Dessutom med ytterst svag evidens. Varje utländsk studerande som tar sig till vårt kalla land är en gåva och en framtida tillgång som vi ska ta vara på, även om det inte syns på sista raden i år eller ens nästa år.