onsdag 6 december 2017

Revolution och brännvinsbusiness i det gamla Helsingfors


Artilleriviken, Sveaborg c 1760
av Adolf Geete [Public domain], via Wikimedia Commons


Överste Jacob Magnus Sprengtporten landsteg med sina mannar på natten den 16 augusti 1772 på Sveaborg och lyckades snart arrestera kommendanten general Björnberg. Sedan Sprengporten fått stöd av manskapet, lät han kalla samtliga officerare till kommendantshuset och framförde hälsningar från den unge Gustaf III, nu skulle en ny regim ta över. Det var avgörande skeden av den upplyste tredje Gustavens maktövertagande som ägde rum den natten på Sveaborg utanför Helsingfors.

Efter en diskussion var de flesta villiga att avlägga en trohetsed till kungen. Bland officerarna fanns ändå en mycket ansedd person, major Granatenhjelm, som vägrade avge den nya eden. Sprengtporten insåg att han inte skulle vinna på att konfrontera denna officer. Han handlade därför raskt och diplomatiskt: han omfamnade Granatenhjelm och sade, att om alla konungens undersåtar tänkte och handlade som han, skulle inga eder behövas. Det är Granatenhjelms grav som finns i Kajsaniemi park och går under namnet ”Frimurarens grav”, trots att han inte var frimurare, utan en religiös karolin som idkade mycket välgörenhet i staden.

Gustaf III:s kupp kom att få många konsekvenser för Helsingfors och Sveaborg. Den unge monarkens strålglans och nåd sträckte sig till räntmästare Anders Hellenius familj, eftersom hans söner hörde till dem som adlades. Familjens hus står ännu i dag vid Senatstorgets södra kant i hörnet vid Sofiegatan. Hellenius blev af Enehielm främst tack vare sonen Pehr som också medverkat i revolutionen som officer.

Så snart Gustaf III gripit makten genomförde han på eget bevåg ett antal stora reformer som fick konkreta följder för livet i Helsingfors. Av stor betydelse blev förstås kungens höga prioritering av krigsmakten, vilket livade upp Sveaborg igen.

Två andra stora förändringar som påverkade staden var länsreformen och brännvinspolitiken. Båda ledde till åtgärder som genomfördes 1776. Länsreformen innebar att man flyttade länets huvudstad till Tavastehus 1776. Det betydde att landshövdingen och hans närmaste tjänstemän flyttade från Helsingfors.

Flyttningen av länets huvudort hade både för- och nackdelar för Helsingfors. Å ena sidan kunde man ta sig större friheter än förut och magistraten och borgerskapet kunde själv mer påverka vilka saker som kom till landshövdingens kännedom eller som underställdes hans beslut. Å andra sidan var det oundvikligt att landshövdingen inte längre skulle vara lika insatt och engagerad i stadens affärer som tidigare, vilket kunde vara en nackdel då man behövde vända sig till myndigheterna i Stockholm för att driva sina egna intressen.

Reformerna inom alkoholpolitiken var inte mindre. Efter ett misslyckat försök med att arrendera ut brännerirättigheter hade kungen beslutat sig för att införa ett statligt monopol genom kronobrännerier. Alkoholpolitiken hade en längre tid varit snårig och fungerade dåligt. Från 1772 rådde under flera år dessutom till och med en situation då bönder och borgare var tvungna att betala brännskatt samtidigt som förbud att bränna brännvin rådde. Situationen var absurd och ohållbar, men kungens försök att bringa reda i systemet och samtidigt tjäna pengar fick snarast förödande effekt, åtminstone enligt Ilkka Mäntylä, som har gjort en både grundlig och intressant undersökning om det hela. Enligt Mäntylä resulterade kungens inkonsekventa politik – som i stort sett på några år gick från förbud till tvångsförsäljning – till allt mer bristande respekt för lagen och ökande superi.

Kronobrännerier skulle inrättas genast 1776 och i Helsingfors köpte kronan det tjugo år gamla Bryggerihuset i Ulrikasborg. Övermasmästare Bengt Bengtsson Qvist ledde ombyggnadsarbetet, som stötte på många problem, och verksamheten skulle övervakas av major Reinhold Ulrik von Post. Dessa två blev åtalade i kämnersrätten på grund av oklarheterna vid köpet av byggnaden. Till att börja med var huset mindre än vad som uppgetts då man köpte det.

De aktiva bröderna af Enehielm var också engagerade i kronobränneriets affärer. Den äldste brodern Carl Gustaf, som arbetade som lanträntmästare, sålde 1777 ett hus till bostäder och lager för färdigt brännvin. Säden som skulle brännas förvarades i kronomagasinet fram till dess att man 1783 fick ett eget magasin. Detta resulterade i ett nära samarbete mellan bröderna af Enehielm och den mäktiga proviantmästaren Weckströms familj i grannhuset, ett samarbete som inte alltid var friktionsfritt.

Bränneriverksamheten arrenderades 1777 av major Blåfield, men han hade stora problem med kvaliteten. Brännvinet var odugligt och illasmakande – att bränna så stora mängder krävde skicklighet. Dessutom klagades det på att mjölet som användes var blandat med sand. Brännmästaren byttes ut och följande år då sekreteraren vid arméns flottas överrätt Fabian af Enehielm (alltså en av sönerna till räntmästare Hellenius) tagit över arrendet tillsammans med Blåfield, blev både avkastningen och brännvinet betydligt bättre. Fabian, som i ålder stod mellan bröderna Carl Gustaf och Pehr, övertog arrendet själv på hösten 1779.

Weckström skötte importen av utländskt brännvin till soldaterna som beräknades behöva över 40 liter brännvin var om året. Bränneriet i Helsingfors var ett av landets största och som mest brände man över 6 200 tunnor säd år 1782, då skörden var bättre än den var både året innan och året efter, då missväxt och stor brist på säd rådde. Bränneriet hade kring 50 anställda.




Texten är ett lätt omarbetat utdrag ur min bok Affärer, allianser och anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors ca 1740 – 1820.

lördag 2 december 2017

Färdighet



Ett inlägg delat av Suvi Päivikki (@mustikapu)

Denna vecka fick jag uppleva en härlig känsla av att saker blivit färdiga. Saker som jag varit med och arbetat med i åratal på mitt lilla hörn. Förändring och utveckling jag brunnit för länge. Känslan av att saken är klar är förstås falsk, men saker har nog hänt. En annan sak är förstås att jag dessutom äntligen har kunnat åka metro av och an till stan, vilket jag verkligen gjort med besked. Min kollega tog den fina bilden av vår hemstation.

Det var på torsdagen jag deltog i två tillställningar som för mig markerade fullbordan. På förmiddagen lyssnade jag till Open Access-folk från biblioteken och kunde bara konstatera att jag börjar känna att jag har litet att tillföra. Åbo och Helsingfors universitets bibliotek presenterade hur de arbetar nu. Det står helt klart att både bibliotekarierna själva och universiteten ser sin centrala roll och att de både får resurser och uppskattning för sitt arbete. Ett verkligt fenixfenomen och pilutta-dej för den som trodde att digitalisering, webben och google skulle göra bibliotek och bibliotekarier överflödiga. Forskare och annan personal har lärt sig att biblioteken kan detta med informationsförvaltning och bibliotekarierna har tagit stora modiga steg. Inte bara det att de arbetar uppsökande och kundorienterat, utan att de inte värjer sig för svåra frågor om forskningsdata eller nya krävande arbetsuppgifter gällande öppet publicerande. Och det allra bästa var hur begeistrade folk var av sitt arbete, trots alla utmaningar!

Senare samma dag var det avslutningsfest för det Nationella digitala biblioteket. Det har varit ett långt och fruktbart projekt som fört kulturarvssektorn i vårt land in i den digitala åldern, med allt vad det innebär av öppenhet och tillgänglighet. Arbetet kommer förstås att fortsätta, men min bedömning är att det skett en kulturförändring, där man hittat nya möjligheter och samarbetsformer.

Det blev nästan lite tomt. Vad ska jag nu hitta på? Kaféer och bröd har också fått sitt lyft, och sociala medier känner jag också att jag är ganska färdig med. Kanske dags för lite medelålder och julfrid. Världens stora frågor orkar jag inte ta itu med, just nu.




torsdag 16 november 2017

LibrisXL är en stor nyhet




Har ni stiftat bekantskap med Boksampo någon gång? Det är en tjänst där man kan hitta väldigt mycket intressant information om litteratur och författare. Man kan göra egna boklistor som man kan publicera och dela om man vill. Tjänsten bygger på länkad data. För att komma till bibliotekskatalogerna måste man länka vidare. All information som inte kan presenteras i det traditionella biblioteksformatet måste sparas och publiceras någon annanstans. De system biblioteken använder i dag är mycket gammalmodiga och de bildar väldisciplinerade silon som diskuterar bara med varandra.


I Finland saknade vi länge en samkatalog, men nu finns lyckligtvis Melinda, där biblioteken kan ladda ner och upp katalogposter. Tidigare satt man på riktigt inom varje bibliotekssamarbete i kommunerna och katalogiserade samma bok helt och hållet från början. Ju längre tid man tar på sig desto bättre blir det gjort. Helst borde man ju läsa hela boken. Alternativet var att köpa färdiga poster utifrån. Då kunde i stället företag tjäna pengar på att göra arbetet en gång och sedan sälja samma katalogpost gång på gång på gång till olika bibliotekssystem. Den finska Melinda samkatalogen gör arbetet mycket effektivare, men den är fortfarande i grunden ett traditionellt system, som inte lätt avslöjar sina skatter för omvärlden.


I Sverige har man däremot valt en radikalt annan väg. Där har Libris redan länge fungerat om samkatalog och nu har man tagit det modiga steget ut till länkade data. Medan vi i Finland kämpar med att ens lyckas integrera våra strålande maskinläsbara ämnesord i katalogerna, har man i Sverige  bestämt sig för att det inte är ändamålsenligt att hälla fast vid en föråldrad teknologi utan hoppar direkt femtio år framåt i tiden, till en tid där världen är full av digital information. Det är en väg som i princip är utstakad av bl a Library of Congress men jag undrar om inte Kungliga Biblioteket är det första nationalbiblioteket som tar detta steg fullt ut.

Eftersom de andra systemen som det nya LibrisXL talar med fortfarande surrar på med sina gamla format måste man tills vidare konvertera informationen på väg in och ut i samkatalogen. Men den nya katalogen kan smidigt dela med sig av all information med vem som helst. Dess innehåll kan vid behov växa och kompletteras, det kan utan problem tala med också andra resurser än bibliotekskataloger. Till exempel Wikipedia eller Google. Och framför allt kommer man att kunna återanvända inte bara katalogposter, utan enskilda element med information.

Förändringen i tankesättet är ganska stor, eftersom man nu beaktar skillnaden mellan tecken och begrepp genomgående. Men jag tror det är mycket klokt att vänja sig vid den tanken. Vi kommer att få så mycket bättre reda på all information på det sättet, även om det i början kommer att kräva en hel del av både bibliotekarier och systemutvecklare. Men i längden betyder det att man får ut mycket större nytta av det viktiga katalogiseringsarbete som görs.

Också i Finland tas steg, som gör att vi snart kan återkomma till utvecklingen här. Och i början av januari 2018 smäller det, då KB byter system. Heja ni!

lördag 11 november 2017

Artificiell intuition

Tractographic reconstruction of neural connections
By Thomas Schultz (Own work) CC BY-SA 2.5-2.0-1.0 via Wikimedia Commons

Om en gitarr med strängar kostar 110 euro och gitarren kostar hundra euro mera än strängarna, vad kostar strängarna? 

Ditt spontana svar var troligen fel. Daniel Kahnemann fyller sin bok Thinking, fast and slow med massor av liknande exempel, experiment som han och hans kolleger (bland andra Thaler) har gjort i decennier. Han bevisar gång på gång hur lat vår hjärna är. Att tänka efter kräver en stor ansträngning, mycket energi, och därför skippar vi för det mesta att tänka analytiskt. I stället resonerar vi spontant, intuitivt, och drar massor av slutsatser hela tiden utan att vi ens märker det. Och inte sällan uppåt väggarna.

Vi påverkas av referensvärden, fördomar och kontextuella detaljer som ofta kan leda oss vilse. (Jag tar medium, den är så mycket billigare.) Vi är motvilliga att ta risker som kan leda till förluster, men ju sämre utsikter vi har att klara oss desto mer riskbenägna är vi. (Kanske klimatforskarna ändå har fel?) Varje investering är en emotionell satsning, som gör det svårare att bedöma risker och kostnader rationellt. (Jag har redan satsat så mycket på detta, bäst att satsa lite till även om utsikterna att lyckas är sämre än fifty-fifty.)  Vi övervärderar sannolikheter nära 0 och 1 alldeles på tok i jämförelse med andra odds. (Den som inte lottar kan ju inte vinna.) Ju mer komplexa eller extrema situationer är, desto svårare är det att vara rationell.  

Det var ju en och annan humanist som skrattade gott åt att man inom ekonomi ger stora pris åt folk som bevisar att folk inte är rationella. Samtidigt är det skrämmande att se att till och med enkla val lätt blir konstiga: Om du är på väg på teater och betalat 50 euro för biljetten, men vid ankomsten tappat biljetten köper du sannolikare inte en ny, än om du tappat 50 euro och tänkt köpa biljetten vid luckan. Förlusten svider mera för att du redan investerat. Kahnemann och beteendeekonomin förklarar varför metron och andra stora projekt oftast går över budget och varför försäkringar fungerar. Och varför mäklare och chefer ofta är lika bra eller till och med sämre än slumpen. Ibland, ibland, är det intuitiva, slappa tänkandet till och med till nytta. Men ofta är det en fälla. Att inse när man ska tänka efter är inte alltid lätt. Och också om man försöker är det svårt. För vi värdesätter ju verkligen inte bara pengar heller. Men också annan risktagning och ännu oftare riskaversion i livet kunde kanske vara bra ta fundera lite mera på. Alltför ofta gör man inget.

Det är förstås också därför människor är så förutsägbara och därför Google och andra vet vad folk kommer att göra, hurdana val och handlingar som följer på varandra. Det är vårt lata "system 1", som Kahnemann kallar det, som är i aktion. Facebooks och Googles datamassor speglar våra mest oreflekterade rutiner och handlingar. Är det också dem vi matar våra artificiella intelligenser med? Dem, som uppförstorar, förstärker och mångfaldigar våra mest inrotade fördomar och vanor?

Intuition handlar om sannolikheter. Det handlar om erfarenhetskunskap som leder oss och bär oss då, när vårt långsamma analytiska eftertänksamma system 2 slumrar. Vi känner igen tecken, subtila vinkar som vi sett många gånger förr och som kanske omedvetet leder oss på rätt spår. Men ofta hoppar vi över flera steg i resonemangen utan att inse det. Erfarenhet ger intuition. Som Siilasmaa förklarar på videon nedan handlar också (en form av) maskininlärning om att hantera sannolikheter genom att bygga upp erfarenheter. Men maskinen kan inte tänka efter. Och om alla dess erfarenheter baserar sig på data som inte är genomtänka kan den bara berätta om vanliga saker. Den kan berätta dem bra och känna igen viktiga mönster i stora mängder information. De artificiella neurala nätverken är otroligt spännande svarta lådor.

Men intelligens har de inte så tillvida att de skulle kunna använda något de lärt sig på något nytt och kreativt sätt. Egentligen är det mera som intuition. Maskinen behöver fortfarande människan som handleder och utvärderar resultaten. Som står för intelligensen.








söndag 5 november 2017

Gränslösa data

I arbetet med forskningsdata har jag kämpat med en inte obekant utmaning, nämligen definitionen av vad forskningsdata är. I officiella sammanhang brukar man definiera dem som "data som underbygger forskning". Men i vilket skede blir till exempel vanliga öppna data "forskningsdata" och var ska de förvaras och katalogiseras i olika skeden?

Vi har flera olika datakataloger och dessutom kopierar man flitigt metadata till olika aggregerade kataloger. För alla vill förstås ha så omfattande kataloger som möjligt. Jag ser ändå en stor risk i att alla kopierar data och metadata kors och tvärs. Slutresultatet riskerar bli ett totalt virrvarr, där varken forskare vet var de ska publicera sina data och metadata eller söka efter material av olika typ. Ännu värre blir det om man börjar rådda in publikationer utan urskillning. Tyvärr har vi Finland både stora och små katalogtjänster och plattformar som gjort det misstaget. Det har saknats både styrning, strukturer och omdöme.

Vi börjar nu vara i ett läge då det är viktigt att ta i detta och profilera olika typer av både material och tjänster. I ett läge där man ha känslan att kvantitet är viktigare än kvalitet då det gäller finansiering (skuggan av kvantitativa mätare hänger tung över varenda projekt i vår tid), är det viktigt att ha klara uppdrag och avgränsningar, annars riskerar man göra informationsförvaltning och sökbarhet en björntjänst.

Orsaken att det inte funnits klara uppdrag är att det inte funnits entydiga definitioner på olika typer av data. Och det beror ju på att det inte finns några klara gränser och på att hela fältet varit nytt och extremt svårt att greppa. Har åtminstone jag tyckt. Men denna vecka nådde vi, tror jag, ett genombrott då jag med ett par naturvetarkolleger satt och diskuterade problematiken. Vi har nu skissat upp en tredelning. För lösningen var antagligen att det är just en tredelning och inte en tudelning (icke-forskningsdata och forskningsdata). Tanken är bara en idé ännu och vi ska jobba vidare på detta. Men jag vill gärna testa konceptet med att försöka förklara det på ett enkelt sätt. Om det går.

A. Öppna data

Dessa dataprodukter är till format och standarder mogna och stabila. De omfattas t ex av europeiska direktiv och kan vara ISO-standardiserade. Samtidigt kan de vara dynamiska dataset eller öppna gränssnitt. Detta är sådana data som borde finnas i Avoindata.fi eller Paikkatieto-katalogen (av vilka avoindata.fi är den heltäckande som innehåller alla typer, dvs den kan hösta metadata från paikkatietohakemisto). Det kan vara data från olika vädertjänster eller andra instrument. Här hittar företag data att använda då de vill bygga olika tjänster eller myndigheter varandras data. Forskare kan förstås också använda sig av dessa källor, men de är inte framtagna särskilt för forskning.

B. Allmänna forskningsdata

Det här är data som är framtagen av forskare. Det kan vara mycket rå data och den är inte alltid helt stabil, eftersom dessa produkter oftast är under utveckling. Det kan vara olika typer av vetenskapliga mätningar. De är väl dokumenterade så att de går att använda för olika ändamål. De alltså validerade och av bra kvalitet. Det innebär t ex mycket teknisk information och dokumentation av insamling och produktion. Som exempel kan jag nämna SMEAR-data, som man kan studera i AVAA-portalen där det också finns andra liknande exempel. Andra exempel är de flesta korpusar i Språkbanken.

C. Specifika forskningsdata

Dessa dataset har uppstått i samband med en viss specifik forskningsfråga och återanvändbarheten är sällan hög, om det inte är en mycket mogen disciplin inom data och kvantitativa metoder. Data är ofta processade och analyserade data som publiceras i samband med forskningens resultat. Dessa dataset är absolut stabila, för ett av deras viktigaste syften är att fungera som stöd för specifik forskning så att den kan granskas och upprepas. En stor del av Dataarkivets material är sådant material.


Som sagt, detta är en grov indelning och det finns data som befinner sig i gränsmarkerna. Men en dylik kategorisering och tankemodell kunde också hjälpa forskare att gestalta datas livscykel och hur man kan publicera och hänvisa då man arbetar med data. Dessutom skulle denna indelning hjälpa vid förvaltandet av både data och metadata. Vi kunde beskriva våra olika söktjänster dels genom att ange deras disciplinära profil, dels denna profilering. Då kan man också bättre berätta vad sammanställda datakataloger innehåller. Vi borde inte ha för många tjänster som innehåller allt, bara för att alla vill vara så stora som möjligt. Det gynnar ingen.


tisdag 31 oktober 2017

Ping! Du är digital!

I dag bar det av i ottan mot Vasa för att tala för finlandssvenska bibliotekarier. Temat var digitalisering. I regeringsprogrammet råkar det nämligen stå : ”Genom förnyelse av verksamhetssätten görs de offentliga tjänsterna användarorienterade och i första hand digitala” och vidare förklaras det att ”(m)edborgarnas rätt att övervaka och besluta om användningen av information som gäller dem själva stärks, samtidigt som en smidig överföring av information mellan myndigheterna säkerställs.”

Men den digitala klyftan, risken för marginalisering av olika grupper då? På ett sipiläskt sätt står det som ett faktum, att ” (d)e medborgare som inte är vana med digitala tjänster eller som inte klarar av att använda dem får hjälp med det.”

Nu är det ju så, att även om det anvisats massor av miljoner för att ta fram dessa tjänster, står det ingenstans riktigt klart hur denna digitalisering ska genomföras på ett mänskligt plan och hur man ska stöda det pedagogiska arbete som är nödvändigt för att alla de fina tjänsterna faktiskt ska slå igenom. Hur användarvänliga tjänsterna än är behövs ansenliga insatser för att pedagogiskt stöda övergången.

Det finns inte heller, som i Sverige, massor av miljoner för att se till att utbilda och förbereda dem som gör arbetet i praktiken. Det är nämligen de allmänna bibliotekens personal som, tillsammans med en del aktörer inom tredje sektorn, får ta emot frågorna av vilsna medborgare som inte kanske ens äger en dator.

Med tanke på att det är över hundra tjänster som ska göras i första hand digitala, att myndigheterna primärt tänker börja kommunicera med folk per e-post via suomi.fi nästa år, är denna bit enligt min mening lindrigt sagt underresurserad. Det händer att till och med banker har mage att utlokalisera kundrådgivningen till biblioteken. Vilket verkligen inte känns okej mot de samvetsgranna bibliotekarierna som inte vill riskera folks integritet. Eller hur ligger det till med ansvaret för en misslyckad ekonomisk transaktion eller beställning?

Rådet för de allmänna biblioteken har nyligen tagit fram en del information om hur läget är ute på fältet. Ungefär hälften av de över 700 biblioteken svarade.

Vid tre av fyra bibliotek har man gett individuell handledning åt människor i användning av it-utrustning. I över hälften av fallen är det bibliotekens personal som ger handledning vid användning av elektroniska tjänster (andra än bibliotekets egna).

Samtidigt vet man inte vid biblioteken om det finns någon plan, några direktiv eller resurser för hur sådana tjänster ska skötas för vuxna i den egna kommunen. Människor behöver mycket hjälp med Egen Kanta, FPA, Suomi.fi och bankärenden ... Det tar oftast 10-15 minuter att handleda en kund, vilket kan vara svårt att hinna med om man är ensam eller väldigt få på biblioteket. Och det är inte ovanligt. Det var i själva verket över 66% av de som svarade som hade färre än fem anställda. Illa är också att utrustning saknas på väldigt många bibliotek. Det var Päivi Litmanen-Peistala som presenterade resultaten av enkäten som kommer att publiceras på biblioteken.fi.

Huvudtalaren kom från Sverige. Det var Ida Norberg som gjort en stor utrednining om folkbibliotekens insatser för för digital delaktighet. I Sverige svarade hela 91% av kommunerna och utredningen hade kompletterats med djupintervjuer som uppenbarligen gett mycket bra extra information. Till exempel hade det visat sig att nära samarbete med kommunal förvaltning gav mycket bra effekt och att det varit en god idé att på kommunen helt skilja på it-drift+support och it-utveckling.

I Sverige har man under den stora Digidel-satsningen byggt upp ett nätverk för kompetens och koordination och nu jobbar man vidare bland annat med integrationsmedel. I Sverige jobbar hela 80% av biblioteken aktivt med digital kunskapshöjning, främst under två årliga kampanjveckor. I Finland har man på svenska sysslat med Seniorsurf och det av Digidel inspirerade InkluderaFlera-projektet. Det projektet, som tog sikte på just seniorer, är nu slut och borde får en fortsättning där man bra kunde fokusera på att stöda bibliotekens e-stöd. Enskilda kampanjveckor räcker ändå inte. Det behövs mera fortgående arbete,  det behövs resurser som tid och apparater och det behövs kompetens.

I synnerhet på svenska är det faktiskt akut, eftersom svenska material och webbtjänster släpar efter. Serviceproducenterna borde också åläggas vid upphandlingarna att producera demo-miljöer och informera och utbilda bibliotekspersonal.

Min egen presentation säger inte så mycket, men jag talade om den stora samhälleliga utmaningen digitaliseringen innebär och bibliotekens viktiga roll i den.


lördag 28 oktober 2017

Arkivens vara eller inte vara

Material in the New Orleans city archives
By ALA TechSource
(Flickr: Material in the New Orleans city archives)
[CC BY-SA 2.0 ] via Wikimedia Commons

I Finland höll man på länge och väl med att förnya arkivlagen och det har man börjat med i Sverige också. Den digitala miljön ställer nya krav. Den finska nya lagen möjliggjorde att man kan göra sig av med moderna pappersarkiv, när det finns digitala varianter att tillgå. Vi måste ändå klara detta med långsiktigt digitalt bevarande och vi drunknar i papper. Men för övrigt har inte riktigt lagstiftningen klarat av transformationen. Vi har fortfarande en lagstiftning som är splittrad i åtminstone nio olika lagar. Ingenstans tar man riktigt ställning till helheten och hur den ska hänga ihop.

Vi har i vårt land emellertid i flera år tillbaka sysslat med ett omfattande arkitektur- och koordinationsarbete. Man har producerat mängder av rekommendationer som tyvärr efterlevs  i varierande grad. Processerna är långsamma, men det handlar om stora system med en stor tröghet. Finansministeriet har också ett ytterst viktigt projekt för interoperabiblitet, där man arbetar  på en tillräckligt hög semantisk abstraktionsnivå. Nu har man även satt igång ett lagberedningsarbete för att förnya hela lagstiftningen för offentlig informationsförvaltning. I det stora hela känns det ganska hoppfullt, saker går absolut i rätt riktning och det finns förutsättningar till vettiga helhetslösningar gällande informationsförvaltningen. Vi har i själva verket kommit mycket långt i Finland.

Det finns emellertid ett orosmoment och det är att man inte tillräckligt beaktar arkivbildningen och bevarandet av information på grund av den snäva arkivlagen. Även frågorna om hur man hanterar dynamiska material och resurser ur bevarandesynpunkt är en utmaning. Här kunde finnas en hel del att hämta från forskningsdatasidan, där frågor om identifierande, proveniens och möjligheten att återskapa eller ta fram specifik digital information länge har varit centrala frågor. Även om man inte är fullt på det torra (lindrigt sagt) har man ändå redan omfattade erfarenhet av hur man kan hänvisa till exempel till databaser och hur versionshantering kunde se ut.

Med tanke på medborgarnas rättskydd är det verkligen viktigt att man inte förstör information avsiktligt  eller oavsiktligt. Myndigheternas verksamhet måste kunna granskas i efterhand. Man kan inte förstöra information av "integritetsskäl". Den bör arkiveras enligt ordentliga arkivbildningsplaner. Här har Riksarkivet en central roll som garant för att information bevaras för eftervärlden. Därför måste dess mandat vara starkt, samtidigt som arkivtänkandet måste kunna förnyas så att man kan styra arkivbildningen på ett vettigt sätt för dynamiska resurser. Allt kan inte bevaras.


onsdag 25 oktober 2017

Bibliotek forever

Det som gjorde mig sådär absurt glad var att man lyfte fram IIIF på årets stora biblioteksträff i Finland. Annars också var ju Simeon Warner en bra keynote med en mycket lång erfarenhet inom olika viktiga projekt såsom arXiv, OAI, Vivo och annat viktigt inom öppen vetenskap.

Själv hade jag äran att sitta i en panel efter keynoten och visionera om bibliotekens framtida roll. Det var roligt att vara tillbaka i bibliotekskretsarna och -perspektivet. Jag talade mig varm för biblioteken som ett oändligt viktigt icke-kommersiellt rum, inte bara i shoppingcentren utan också i det digitala landskapet. Att slå vakt om kunskap och information, att överbrygga digitala klyftor, att aktivt erövra domäner för allmännyttig verksamhet, att erbjuda plattformar för människor ... det finns hur mycket som helst beställning för bibliotek i framtiden.

Webben och dess standarder dominerar ohjälpligt den digitala verkligheten.


Men Warner talade mycket om hur biblioteken riskerar marginalisera sig själva om de inte förmår förnya sig. Samtidigt tycker jag de har en viktig roll som en konservativ kraft som ifrågasätter hype. Biblioteken ska vara en vis aktör, som inte hoppar med i första bästa nya fläng. Men är det kanske ändå dags att se över teknologier som på allvar hotar isolera hela den kunskapsbas man besitter från den övriga webben?

Länkad data och metadata var i princip det huvudsakliga ämnet för debatten.  Det skulle gälla för biblioteken att också på webben erbjuda icke-kommersiella rum, men det kräver kanske avkall på vissa principer. Att man tillsammans jobbar med att förbättra den länkade datan, de beständiga identifierarna, kuratering av metadata och innehåll. Att man öppnar för nya typer av digital samverkan. Det är ändå precis just det man är så bra på, och exakt det som behövs.

Att se öppen länkad data som en möjlighet snarare än en hot är kanske inte lätt. Det handlar om en rätt radikal kopernikansk vändning. Att kontexten dessutom är svårgripar, gränslös och virtuell gör inte saken lättare. Men som tur är bibliotekarierna kloka och vill alla väl.

söndag 22 oktober 2017

Utmaningar för digital humaniora

Nej, jag tänkte inte här närmare kommentera Brennans artikel  The Digital-Humanities Bust, som fått twitter att koka utan snarare berätta lite om två mycket olika seminarier jag besökt denna vecka.

Det första var onsdagens Digital Humanities Summit ordnat av Heldig, centret för digital humaniora vid Helsingfors Universitet. Konceptet med över femtio femminuters presentationer fungerade rätt bra, utom att det ju hände emellanåt att man missat flera stycken. Det är trots allt en övermänsklig prestation att lyssna koncentrerat i timmar i sträck. Att tankarna vandrar en stund, inte minst om man i misstag råkar få en insikt eller göra en intressant association, är ju inte så farligt under ett entimmes föredrag. Men här var det värre. Tack vare att det finns rikligt med material på seminariets hemsida är skadan inte irreparabel. Tvärtom finns här nu en fin översikt av forskningsläget, om än inte heltäckande,  mycket mångsidig och intressant. Utvecklingen är imponerande.



För att göra forskning med digitala medel är man beroende av data. Och mjukvara. Och hårdvara. Vad som oroar mig är fortfarande ett hot om bristande integration av teknologier och processer. Men också av digitala humaniora med de andra kunskapområdena, som det är meningen att de digitala metoderna ska stöda i att svara på forskningsfrågor. Det är en sak som kan försvåras av den separata positionen som en egen enhet i den nya organisationen vid Helsingfors universitet. Det gäller att jobba hårt på att överbrygga avdelningsgränserna. Att utnämna en viss kategori metoder till en egen avdelning känns lite lustigt, men är det det? (Bör funderas på)

Själv ser jag digitaliseringen som en möjlighet att föra samman människor och kunskap. I själva verket mer än en möjlighet. I längden är det oundvikligt. Men det är inte alltid en lätt sak att se nya fenomen i sina rätta proportioner och sammanhang.

Den andra utmaningen, kvaliteten och beständigheten i processerna är ett ämne som diskuterades vidare, till en liten del, under fredagens workshop kring källhänvisningar till data. Forskningens kvalitet utmanas ohjälpligt av digitaliseringen. Att dokumentera arbetet och bevara och skydda källmaterialets och de maskinella metodernas och processernas integritet på längre sikt är en stor utmaning, som man verkligen inte ska vifta bort. Vi behöver värna om kvaliteten på forskningen. Det sker bäst genom öppenhet och transparens, men det räcker inte ensamt. Man måste också se till att välja hållbara lösningar. Vanliga webbadresser är till exempel inte sådana.



FAIR data and the Etsin service from Jessica Parland-von Essen
Min presentation på Heldigseminariet.

lördag 21 oktober 2017

Barnmorskor på 1700-talet, inkl. en ryslig historia från Helsingfors


I Gamla Kyrkans park i Helsingfors kan man hitta en grav med texten O.B. Rosenström. Han var stadsläkare i staden under slutet av svenska tiden och början av den ryska. Då den unge  O.B. Rosenström själv blev far arbetade han med olika läkaruppdrag i staden. Han var inte ensam, för i staden fanns även regementsfältskärer och tidvis en provinsialläkare. Dessutom fanns det  barnmorskor.

Under upplysningens sekel strävade man i det svenska riket efter att främja vetenskaperna och befolkningstillväxten. Ett konsekvent steg var då att utbilda och övervaka barnmorskor. Det skedde under uppsikt av Collegium Medicum i Stockholm. Undervisningen gavs vid Informationsverket i huvudstaden där barnmorskorna utexaminerades och därifrån de reste ut till sina tjänster runtom i landet. Också för Finlands behov upplärdes där kring 70 barnmorskor.

Förlossningarna, som oftast skedde i hemmen, var reglerade så att endast legitimerade barnmorskor fick hjälpa till. Med hot om böter och fängelse i fall något gick fel försökte man skapa förutsättningar för de utbildade barnmorskorna att etablera sin verksamhet. I sin ed lovade barnmorskorna att de skulle akta sig för vidskepelser, aldrig befrämja något missfall, samt troget och flitigt hjälpa både rika och fattiga natt och dag. Att förmögnare personer betalade för barnmorskans hjälp är troligt. I allmänhet ansågs det att också läkare som var anställda av staden eller kronan kunde ta betalt av sina patienter, endast de fattigaste skulle hjälpas utan ersättning. Samma förpliktelse delades i princip av de lagfarna. Bildning och kunskap förpliktade till ansvar för samhällets svagaste.

De allra flesta barnmorskorna som verkade i Finland vid slutet av 1700-talet var hantverkarhustrur, men även soldathustrur och tjänstemannaänkor förekommer i matrikeln vid Informationsverket. Ofta var det brist på barnmorskor, inte minst i det inre av Finland. I västra Nyland hade man det ändå rätt väl ställt med utbildade barnmorskor i Fagervik och Ekenäs och vid bruken i Billnäs och Fiskars mot slutet av seklet. Likaså fanns det oftast examinerade barnmorskor i Helsingfors, Borgå och Lovisa.

Enligt reglementet från 1777 skulle varje församling anställa en examinerad barnmorska. Det ledde till protester från allmogen som tyckte att kostnaderna skulle bli alltför stora. År 1779 fattade man beslut om att anställa barnmorska i Esbo, Kyrkslätt, Ingå, Karis och Pojo. Följande vår utexaminerades barnmorskor för Pojo, Esbo och Kyrkslätt samt till julen en för Tenala. Också Lovisa fick det året en barnmorska tack vare ekonomiskt bistånd av kommerserådinnan Ulrika af Forselles. (Möjligen hade detta samband med att en fru Johanna af Forselles dött i barnsäng några år tidigare i Lovisa.) Efter detta verkar i alla fall barnmorskesituationen i Lovisa ha varit bättre. De verkliga problemen drabbade allra mest de mer finskspråkiga delarna av Finland. Det var förutom ett ekonomiskt problem nämligen ett språkligt problem, eftersom kvinnorna i det inre av landet inte behärskade svenska, vilket hindrade dem från att resa till Informationsverket för studier. Man sökte alternativa lösningar under seklet genom att ansöka om tillstånd för provinsialläkarna att utbilda och examinera barnmorskor, men fick flera gånger avslag kring mitten på 1700-talet.

Collegium Medicum hävdade att reglementet entydigt krävde undervisning vid Informationsverket. Däremot hade riksdagar och Kunglig Majestät med större förståelse och lindrade kraven. En förändring skedde tydligen med Gustaf III:s resa till Finland 1775. I en allmän kungörelse den 14 oktober 1777 uppmanades alla församlingar förse sig med examinerade barnmorskor. I kyrkorna lästes maningen att ofördröjligen se till att lärlingar sändes till huvudstaden. Från landskansliet meddelades på uppdrag av Collegium Medicum att angelägenheten av denna inrättning inte tålde någon invändning eller motsägelse. Man menade att bedrövliga händelser tillskyndat barnaföderskor förlust av hälsa eller berövat dem livet i brist på någon i jordekonsten kunnig persons biträde. Nyttan av examinerande barnmorskor var så ostridig att man inte kunde vänta sig någon tvekan gällande utgifterna, eftersom sådant skulle vara att utmärka sig för grov okunnighet eller snikenhet, i synnerhet som kostnaden per hemman skulle komma att bli obetydlig. Kyrkoherdarna beordrades att till Mickelsmässan i samråd med kyrkostämman utse hustrur som var i medelåldern, av god hälsa, kända för dygdigt och beskedligt uppförande och med gott begrepp, så att de förmådde läsa svenska och skriva.

Gustaf III:s upplysta politik fick konkreta uttryck, man strävade efter att genom utbildning och upplysning förbättra folkets villkor. Den här politiken, som förstås också syftade till att öka befolkningsmängden, gynnade som synes kvinnorna. Ett par år senare gick kungen ut med direktiv om att kvinnor som fött oäkta barn inte skulle stigmatiseras eller bestraffas på något sätt och att även barnen skulle ges samma rätt som äkta barn. Även barnmorskorna ålades, vid sidan av husfolk, att skydda ogifta föderskor genom att ge dem skydd och hålla tyst om deras belägenhet. Barnmorskornas ed kom så att ändras på denna punkt, för tidigare hade alla varit skyldiga att anmäla oäkta barn till myndigheterna.

De stränga förordningarna om att sända barnmorskelärlingar till huvudstaden väckte som väntat motstånd hos allmogen. Bondeståndet gjorde ett allmänt besvär vid riksdagen om jordgummereglementetfrån 1777 och dess nionde paragraf, där det stadgades om höga böter för outbildade kvinnor som hjälpte vid förlossningar. Man menade att reglerna lett till att ingen längre vågade begära hjälp vid sina hustrurs förlossningar av de kvinnor som förut hjälpt dem. På landsbygden kunde det ta alltför lång tid att hämta en examinerad barnmorska som kunde befinna sig långt borta på andra uppdrag.

Barnmorskeyrket var inget som man planerade för sina döttrar då de var små och fick sin undervisning i kristendom och läsning. Snarare verkar barnmorskeyrket ha varit något som kvinnorna själva valde i en mognare ålder. Kvinnorna var också oftast och i genomsnitt drygt trettio år gamla då de skrev in sig vid Informationsverket, även om det fanns kvinnor som var över fyrtio och någon enstaka nittonåring  I Kuopio fanns det utbildade barnmorskor åtminstone under 1790- talet, annars kunde språkkunskapen utgöra en barriär, eftersom studierna var på svenska. Språket inte ett likadant hinder för de pojkar som ansågs ämnade för studier eftersom de fick lära sig svenska i skolan, men barnmorskorna var ju givetvis alla kvinnor, medan männen var läkare eller fältskärer.


Informationsverkets matrikel berättar en hel del om kvinnosynen och om de kvinnor som tog sig till Stockholm för att studera sig till ett professionellt, nästan akademiskt, yrke. Om barnmorskan Elisabeth Löfgren, som examinerades för staden 1789 berättas i matrikeln att hon ”[l]ed sjönöd på vägen hem, men kom undan med lifvet, säges vara flyttad till Wiborg som barnmorska. Antingen där el. i Davidsstad. Jämn qvinna, fattar mera i tancka än minnet”. I Tammerfors hade man också en duktig barnmorska som var hustru till stadsfiskalen. Hon hette Margareta Häggberg och om henne noterades att hon hade ”godt hufvud har mycken lust och fallenhet, låtit redan sin man för sig tyda Thebesius Instrumenter och i nödtvång i Finland följgt dess råd i swåra fall.” Johann Ehrenfried Thebesius verk om förlossningar fanns tillgängligt på tyska varför madame Häggberg antagligen behövt sin makes hjälp med självstudierna.

Barnmorskans position som nästan akademiskt utbildad kvinna vid denna tid är intressant. Man har ofta ansett att jordegummorna hade en låg status, men detta var nog åtminstone inte alla gånger fallet. Det kan snarare ses som en senare effekt av de akademiska medicinarnas propaganda mot ”ovetenskaplig” läke- och förlossningskonst. Om barmorskan Beata Sophia Lenngren i Ekenäs berättas att hon blev uppklädd, grann och välmående efter några år, men slutligen högmodig. ”Orten ledsande och hon flyttade till Åbo”, konstaterades i matrikeln på 1790-talet.

Det var flera barnmorskor som begav sig till ryska sidan om gränsen där de uppgavs förtjäna väl. Ett par barnmorskor var till och med guldsmedshustrur och hade i själva verket därigenom en hög status. I Helsingfors verkar man ha haft stadsbarnmorskor rätt tidigt, för redan 1733 omnämns änkan Katarina Winter, flykting från Kexholm, som innehavare av tjänsten.

År 1758 finns den första noteringen om en examinerad barnmorska i Helsingfors. Staden betalade ut lön till en stadsbarnmorska i princip från och med 1759. Under en lång period hette hon Anna Gustafva Ekman. En gång blev hon uppkallad till magistraten för att förklara varför hon försummat sin plikt att bistå stadens kvinnor. Man hade då förbjudit henne att lämna staden för att arbeta i landsorten. Hon berättade att hon lämnat staden för att förlösa baron Sprengtportens hustru och blivit tvingad att stanna hos henne tills tiden var inne. Det var därför hon varit borta i flera veckor. Man gav henne böter, varpå hon krävde en stor löneförhöjning. Denna nekades henne och hon sade upp sig. Man var från magistratens sida i alla fall inte bitter, för man intygade att hon ” ... alltid förhollit sig trogit,  wäl och med berömmelig nijt och skickelighet förrättat dess syssla samt städse fört et sedligt och anstendigt lefverne”.

För Helsingfors examinerades således 1773 en ny barnmorska som hette Sophia Nybelenius. Hon var bokhållarhustru, men hon kom knappast någonsin till staden, för hon har inte lämnat några spår i stadens protokoll eller bokföring. Under början av 1770-talet fanns i stället en helt privat barnmorska vid namn Anna Rydberg och från och med slutet av 1773 började man betala lön till Anna Christina Kock. Även mamsell Rydberg verkar ha funnits i staden ännu 1781. I februari 1785 omtalas barnmorskan Christina Kock i magistratens protokoll. Provinsialläkaren doktor Wänman anmälde då att hon var för gammal och orkeslös för att sköta sin syssla. Hon efterträddes därför av Chatarina Klingberg 1786 som var mycket uppskattad och älskad. Vid sin examination var hon vaktmästaränka (soldathustru), men hon gifte om sig 1789 med en engelsk kirurg vid Finlands armé. Det är möjligt att hon därför slutade som barnmorska. Hon dog i lungsot 38 år gammal i mars 1791.

Följande barnmorska värvades av borgmästare Anders Byström, far till kompositören Thomas Byström,  i Stockholm samma sommar. Hon hette Hedvig Hedberg och var examinerad 1790 med omdömet ”Tämmeligen braf Barnmorska”. Hon var kammartjänarhustru och kom alltså till staden vid samma tid som Rosenström och bodde som hyresgäst sannolikt någonstans längs norra delen av Tavastgatan. Vid sin dörr hade hon nog barnmorskeemblemet och där kunde man hämta henne då tiden var inne. Då tog hon sina åderlåtningsinstrument och kanske en bönbok och kom i sitt randiga förkläde vandrande längs gatan. Hon var fortfarande under trettio då hon blev sjuk i maggikt – en rätt ovanlig diagnos, som sannolikt härstammar från Rosenström. Hennes man Olof Engström var vid hennes död i december 1794 sergeant vid Kongl. Nylands dragonregemente. Följande vår behandlades hans rätt till hennes arv av rådstugurätten i staden. Tydligen var det hustrun som var den förmögnare av de två, eftersom ett vittne rapporterade att maken frågat sin hustru på dödsbädden om han skulle få behålla sina kläder, vartill hustrun svarat ”hvad skall du fråga så många gånger du har hördt att du får dem”. Saken var den att Madame Hedberg, som var barnlös, hade testamenterat sin egendom att delas mellan sina föräldrar och sin make Engström. Han ville vid delningen inte räkna in sina kläder till hennes egendom. Madame Hedbergs egendom var inte liten, hon ägde bland annat hela tio guldringar. Barnmorskorna, som i allmänhet titulerades just Madame, erhöll en kvartalslön på 8 rikspund 16 skilling mot stadsläkarens 25 rikspund. Den utbetalades av stadens medel och var nästan fyra gånger så stor som sotarens lön. Dessutom fick alla dessa också betalt av sina kunder.

Förlossningarna ägde vid denna tid rum i hemmen och barnmorskan tog sig således till platsen, vilket i städerna gick betydligt enklare än på landsbygden. Det var vanligen mellan noll och tre av hundra föderskor som dog i barnsbörd i Helsingfors. Oftast var det de yngsta kvinnornas, förstföderskornas, förlossningar som kunde bli kritiska, men även äldre kvinnor kunde förstås råka ut för komplikationer. Dödligheten i barnsbörd fluktuerade en del under senare delen av 1700-talet i staden. Det går emellertid inte att visa att det skulle ha haft ett entydigt samband med huruvida det fanns en verksam barnmorska på orten eller inte. Om man ser till början av 1790-talet, då Madame Klingberg var sjuk och ersättare saknades, var det flera som dog än tio år tidigare, det vill säga tre kvinnor 1790 och under 1791 hela fem stycken. Madame Hedberg blev anställd av magistraten den första juni 1791, men när hon började arbeta är osäkert. Under 1792 var det sedan endast en kvinna som dog i barnsbörd.

År 1791, då Rosenström började sitt värv, föddes 115 barn i staden, och av dem var 64 pojkar. Enligt befolkningstabellen var fem av barnen oäkta. Samma år dog 155 personer, av vilka 108 var barn under tio. Det var främst kopporna som hade tagit många barn den våren, vilket den också gjorde igen våren 1799. Att fem kvinnor hade dött i barnsbörd det svarta året 1791, då staden var utan både läkare och barnmorska en tid, var ovanligt hårt. År 1795 hade läget normaliserats och det föddes 107 barn och två kvinnor dog i barnsbörd. Församlingens befolkning bestod då av 3103 personer fördelade på knappt 700 matlag. Om man ser till förlossningarna från början av 1795 till och med 1800, var dödligheten i barnsbörd lite under 1,5 procent. Under denna period ägde årligen i genomsnitt 108 förlossningar rum i staden. Jämfört med början av 1790-talet blev statistiken alltså betydligt ljusare under Rosenströms tid som stadsläkare. Samtidigt kan man minnas att dödligheten i barnsbörd jämfört med antalet födda periodvis hade varit rätt låg även tidigare.

Vilka var då föderskorna? De flesta var gifta kvinnor, en grupp som totalt utgjorde 564 personer år 1795, något större än antalet gifta män i staden. De ogifta kvinnornas antal i staden var 404, medan flickebarnen under femton år var 382. Barnens könsfördelning var i praktiken helt jämn, medan änkornas antal kraftigt övervägde änklingarnas (av de 148 stadsbor som var över 60 år var nämligen 87 kvinnor). Stadens befolkning bestod övervägande av olika borgare, hantverkare och tjänstefolk, medan adel och prästerskap utgjorde endast en handfull personer. Intressant är att endast en dryg procent av föderskorna var under tjugo år gamla, medan över hälften var mellan 25 och 35. Mer än var tjugonde var över fyrtio, några till och med närmare femtio år gamla. Förlossningarna var alltså drygt hundra till antalet år 1795, men vid en hur stor del av dem barnmorskan närvarade kan inte klarläggas. Statistiskt ger det ändå drygt två förlossningar i veckan, men de livligaste månaderna detta år var mars, maj, juli och framför allt oktober, då hela 15 barn föddes.

Det var just i mars 1795 som dykerikarlen Johan Wikmans hustru skulle föda ett barn och bad till sig vaktknekten Wollstens hustru, som hjälpt henne under tidigare förlossningar. Familjen Wikman bodde med sina fyra döttrar hos styrmannen Erik Forsius på Skatudden, där de sannolikt hyrde ett gårdshus. Familjerna var möjligen släkt med varandra, eftersom brodern Johan Forsius som bodde i granngården var gift med en Stina Lisa Wikman. Fru Wollsten som kom till familjen Wikman för att hjälpa till vid förlossningen var inte utbildad barnmorska, utan hade endast genom erfarenhet skaffat sig Margareta Wikmans förtroende. Fru Wollsten märkte ändå genast att fostret låg i en ovanlig ställning och ville därför absolut inte åta sig att hjälpa av rädsla för komplikationer, utan uppmanade Wikman att hämta stadens barnmorska Lundin. Wikman begav sig också iväg till borgaren Henric Lindströms gård vid Nedre Glogatan i andra ändan av staden där barnmorskan bodde. Hon var inte hemma, utan hade gått till kassören Öhrns gård, där hustrun Christina genom en besvärlig förlossning fött en son. Kassören Öhrns gård låg vid Södra Kyrkogatan rätt nära Lindströms gård.

Barnmorskan var tydligen mycket trött och ville inte följa med till Wikmans. När Wikman återvände hem hade läget förvärrats och han gick därför tillbaka till Öhrns gård. Han lyckades med mycket övertalning få barnmorskan att följa med. Han var bitter och sade senare vid rättegången rakt ut att de rikas fruar fick barnmorskans biträde, medan de fattiga fick vänta eller bli ohjälpta.

Barnmorskan Lundin var tydligen mycket irriterad och kom genast i konflikt med föderskan. Hon kommenterade att huset var som ett fähus. Hon undersökte den sängliggande fru Wikman även invärtes, men fostrets ena ben följde med när hon drog ut sin hand. Fru Wikman blev mycket illa till mods av barnmorskans beteende, för hon kommenterade senare att hon behandlat henne som ett fä och inte som en människa. Tydligen kunde hon ha en tendens till sådant uppförande, eftersom man även vid Informationsverket hade noterat att hon var ”djerf och tilltagen, litet bondhögfärdig men qvick at lära”. Barnmorskan Lundin gav fru Wikman lavemang och lade sig på soffan för att vila i hopp om att värkarna skulle komma igång. Förfarandet följde helt barnmorskereglementet som påbjöd lugn och tålamod. På morgonen öppnade Lundin fru Wikmans ådra och gav sig av till läkaren Rosenström för att rådfråga honom om hur hon kunde få igång förlossningen. Rosenström rådde henne att avvakta. Fru Wikman vägrade låta barnmorskan röra henne, utan sade att ingen fick röra henne, innan Gud kom med hjälpen.

På förmiddagen försökte man igen få barnmorskan att återvända, och slutligen bad fru Wikman sin man att igen hämta fru Wollsten. Värkarna hade satt i gång och fru Wollsten försökte nu motvilligt hjälpa med att dra ut fostret som inte ville komma ut, eftersom det låg i en omöjlig ställning. Hon drog hårt så i fostrets båda ben som nu var ute, att kroppen slutligen kom ut, men huvudet blev kvar i livmodern då halsen brast och helt enkelt gick av. Nu gick Wikman igen för att få tag i en läkare för att rädda åtminstone sin hustrus liv, men Rosenström var inte hemma och fältskären Müller var sängliggande och sjuk. Wikman gick därför till barnmorskan ännu en gång. Hon besökte hustru Wikman, men gick sedan för att hitta Rosenström, eftersom en barnmorska inte fick försöka avlägsna ett dött foster ur moderlivet.

När Wikman själv slutligen på kvällen hittade Rosenström, kom han genast med. Men då var det redan för sent. Fru Wikman dog inom en kvart. Rosenström kunde inget göra. Han bad att få se fostret och undersökte det och tog också ut åtminstone fostrets käkben ur moderlivet.  Att han inte alltid hade sinne för omständigheterna visas av att han, då han bad om att få se fostret, inte förstod att först skicka ut en närvarande gravid grannfru, som blev svårt chockad av åsynen av det huvudlösa spädbarnet. Tydligen blev Rosenström ändå upprörd, eftersom han anmälde fallet till myndigheterna några veckor senare

Det är ändå svårt att av Rosenströms utlåtanden utläsa vem han egentligen ansåg skyldig till det skedda och hur barnmorskan kunde ha handlat utan att bryta mot reglementet. Han verkar inte aktivt ha skyllt på någon, och hade möjligen någon förståelse också för den trötta barnmorskan. Tydligen ansåg han inte heller att det fanns någon risk att han själv skulle beskyllas för försumlighet, trots att han, med facit på hand, inte reagerat adekvat på barnmorskans mellanrapporter. Det hände ju under en tid då man arbetade hårt på att utbilda och övervaka barnmorskorna just från läkarhåll och man framställde dem ofta som okunniga, men särskild illa ansedd var hjälpen som outbildade kvinnor gav varandra vid förlossningar. Om dödsfall skedde i sådana fall, skulle det alltid utredas i rätten.

Troligen bidrog fru Wollstens engagemang till att fallet behövde undersökas. Men slutligen var det barnmorskan som fick en anmärkning i matrikeln. Barnmorskan Lundin hade vänt sig till läkaren då hon ansåg att hennes egen kompetens inte räckte till, precis som fru Wollsten hade vänt sig till henne. Fallet remitterades från kämnersrätten till rådstugurätten, som i sin tur begärde en utredning av stadens nitiske fiskal Sennelin. Han skulle vid behov föra saken till magistraten, men gjorde det tydligen aldrig. Det enda resultatet verkar alltså ha blivit barnmorskans anmärkning i matrikeln att hon blivit ”anklagad för felacktigt uppförande i dess syssla”.

Eftersom staden ständigt växte ansåg Rosenström en tid senare att det behövdes två barnmorskor. Han meddelade magistraten att det under den senaste tiden inträffat farliga situationer då barnmorska inte funnits till hands i staden. Han tyckte att man även kunde anställa en stadskirurg eftersom man varken hade åderlåtare eller badare i staden. Man diskuterade möjligheten att ge halva Lundins lön till en andra stadsbarnmorska. Två år senare, 1799, fick man möjlighet att arrangera tjänsterna då man gav en ny barnmorska tillstånd att verka i staden. Uppenbarligen hade hon redan en tid varit verksam på Sveaborg. Hennes kollega madame Lundin motsatte sig den nya tjänsten trots att den sökande lovat arbeta utan lön från stadskassan. Den nya barnmorskan hette Hedvig Christina d’Alavo (f. Luth) och var utexaminerad hösten 1798 för Gotland. Hon kom rätt snart till Helsingfors i hopp om bättre utkomst, uppenbarligen med sin make som var styckjunkare. Omdömet om henne i matrikeln var att hon var kvick men slarvig. Däremot hade hon goda ”umgängesgåfvor”, vilket klart var en fördel i Sveaborgstrakten.

Då Lundin dog 1800 krävde d’Alavo hela hennes lön, annars hotade hon att lämna staden. Magistraten var nöjd med hennes arbete, i protokollet nedskrevs att hon under ett års tid betjänat stadens invånare som accoucheuse (symtomatiskt användes denna franska benämning i hennes fall), samt att hon blivit ”känd för att äga berömmelig skickelighet i sin utöfning”. Man beslöt således att fortsätta med arrangemanget med en andra stadsbarnmorska utan lön och ge hela lönen åt madame d’Alavo. Men hon blev änka redan följande år och tog snart avsked då hon gifte om sig med en kapten.

Barnmorskorna var, intressant nog, ansedda och respekterade kvinnor med både teoretisk och praktisk utbildning. Eftersom deras bildningsväg och yrkesverksamhet var starkt reglerad kunde man kalla dem representater för en modern professionalitet. I Helsingfors fanns det både läkare och barnmorskor redan på 1700-talet inte minst tack vare verksamheten på Sveaborg som hämtade både pengar och människor av många olika slag till staden.

(Omarbetat utdrag ur min bok Affärer, allianser och anseende från 2010)

söndag 15 oktober 2017

Elitism och populism

De senaste dagarna har ett underhållande klipp ur den kanadensiska Samantha Bees Full Frontal- show cirkulerat på webben (nedan). Ämnet är den finska kampen mot informationspåverkan. En poäng som lyfts fram är att det är viktigt att inte upprepa den falska informationen man vill motverka. Det är en viktig poäng och därför blev jag lite besviken på Helsingin Sanomats juttu om populism och forskaren Cas Mudde. För jag tycker man förfaller till just det; allra mest flagrant är det i slutklämmen, som utgörs av fem orsaker till populism enligt Mudde. Hela resonemanget utgår från vad "eliten" gör eller inte gör.

Elit är ett av vår tids mest missförstådda begrepp. I stället från att ha varit ett positivt ord, vilket skulle vara i linje med bildningsvänlighet och meritokrati, har det förvandlats till ett skällsord i bästa jantelagsanda. Ingen ska minsann vara bättre på någonting än någon annan. Detta är en särskilt förödande ideologi i en tid då vi har behov av mera expertis och specialkunskaper än någonsin förr. Vi borde applådera dem som strävar till att bli de främsta av de främsta. Inom olika områden, för det finns massor av olika eliter. Att klumpa ihop ekonomisk, kulturell, akademisk och all annan elit till något förhatligt, egoistiskt och samhällsfrånvänt är närmast katastrofalt.

Tacka vet jag Ann-Christin Jungar.  Vidare hoppas jag att någon hastigt skulle göra en "motgallup" till Halla-ahos förskräckliga tilltag att framställa det som om att 67% av finländarna tycker koncentrationsläger är okej.

söndag 8 oktober 2017

En hundraåring jag gärna firar

Marthorna på besök i Aiskog. (Hittat på Brages Pressarkiv)


I går var jag festtalare första gången i mitt liv och det var riktigt spännande. Sjundeå Marthaförening firade 100-årsfest. Jag var sekreterare under många år och även ordförande under en kort tid innan jag flyttade från orten, så jag var mycket hedrad och glad att bli inbjuden som talare.

Eftersom jag blev tillfrågad i mycket god tid, så jag hade förberett mig med att rota lite i mitt favoritarkiv, Brages Pressarkiv. Den gamla lokalpressen är ju en guldgruva, den gränsar till dagens sociala medier med allt sitt skvaller och mycket personliga och fina inlägg som skickats in av läsare från alla tänkbara evenemang och tillställningar. Bland dessa märks på 1920- och 1930-talen signaturen G.J. från Sjundeåmarthorna, troligen är det Greta Jansson som bodde på Bäcks skola där hennes man var lärare, som ligger bakom initialerna.

Marthaföreningen i Sjundeå grundades i en tid då det rådde verklig brist. Carl-Johan Lindén berättade igår för mig att rågskörden misslyckats kapitalt och till och med strömmingen var borta det året. Händelserna i Sjundeå gick ju i en riktigt hemsk riktning, men efter att läget lugnat sig kom verksamheten igång igen och man gjorde imponerande insatser för matkultur och huslig ekonomi och det var samma aktiva människor som tillsammans med Lantmannagillet startade upp handelslaget på orten.  Otaliga är de kurser man ordnat under decennierna i matlagning, vävning med mera. Eller som det skrevs på trettiotalet:


”I köksträdgårdarna ha selleri och purjo jämte flera kålsorter invandrat. Kring de små stugorna prunka ännu kejsarkronor och stormhattar som förr men mer ordnade och ansade, glatt blickande ut över morotsbänken, som skall ge barnen vitaminer för vintern. [ … ] Slutsumman blir dock: Sjundeå Marthaförening är en syster till Sjundeå Lantmannagille och har jämsides med detta arbetat på kulturens, både i ursprunglig och vidsträckt betydelse, höjande i Sjundeåbygden. ” 
 Nyland 15.6.1935


Men det var inte bara hushållen som sysselsatte. En rolig upptäckt var det livliga teaterlivet man haft, ofta med flera teaterföreställningar i året. Ibland var det skolbarnen som spelade upp sina pjäser. Inte sällan var det ändå marthorna själva, ibland med hjälp av sina män, martyrerna, som spelade teater. För mig nystades upp ett tidigare okänt stort fält att finlandssvenska pjäsförfattare och amatörteater. Mer känd bland författarna var kanske Adèle Weman (bibliografi) men intressant och tydligen populär var också marthan Maria Nyström från Lovisa (bibliografi), som troligen också var medarbetare i den för marthorna viktiga Husmodern. Dessutom fanns det män som Helmer Jarl Wahlroos och Alfred Tallmark bland författarna.

Lite fascineras jag av marthornas oproblematiska identitet som traditionell kvinnorörelse (som i och för sig alltid också välkomnat män). Är det inte en aning självmotsägande?  "Skrankor" som begränsar kvinnan nämner man sällan, utan marthorna är handlingskraftiga och fixar saker som behöver fixas, med omtanke och medkänsla och utan konfrontationer. Tillsammans. Kunskap är makt tänker man, både i den egna vardagen och i samhället. Men Martha har också sina rötter bland en mer välbärgad del av befolkningen, där kvinnor haft resurser och stort inflytande. Inte minst då tiderna varit kärva har mycket ansvar legat hos husmödrarna, som haft att skaffa fram mat och förnödenheter åt familj och hushåll. Min känsla är också att marthorna aldrig varit exkluderande, utan tvärtom öppna för alla.

I dag är det ekonomiska också i högsta grad ekologiskt, en syn som faller så väl i marthatanken. Vi kan alla vara smartha och det är lika viktigt som någonsin.

lördag 7 oktober 2017

God förvaltning

Svenska Yle med Linus Lång i spetsen har igen profilerat sig med seghet och goda journalistiska ambitioner. Denna gång gäller det den utdragna kampen om tillgång till offentliga handlingar. De patetiska försöken att hänvisa till personlig integritet när det gäller besökare i Finlands riksdag döljer ju inte det medvetna sabbandet av journalisternas arbete. Ingen människa tvingas besöka riksdagen i egna ärenden. Det är inte heller det enda sättet man kan få kontakt med beslutsfattarna. Ingen i vårt land behöver en rättighet att besöka riksdagshuset inkognito.

Det kommer förstås inte att lyckas att hindra journalisterna från att utföra sitt arbete. De har laglig rätt att arbeta med personregister och är bundna av etiska regler vad gäller användningen av dem. Det betyder att man måste utgå från att de inte utan orsak sprider ut uppgifter om privatpersoner. Att man på Yle överväger sådant noga framkom ju redan i Panama-utredningen. När politiker på detta sätt motarbetar det demokratiska samhällets grundläggande funktioner (media) är det mycket upprörande och lika korkat som att skicka polisgarden mot katalanska väljare. Det undergräver beslutsfattarnas egen legitimitet, men ännu värre gnager det allvarligt på förtroendet för hela samhällssystemet.

Vi kan alltid rösta bort stolliga politiker som bara är rädda om sin egen makt. Att de dessutom är extremt kortsiktiga i sina handlingar har ju bevisats av farsen kring sannfinnarnas regeringsmedverkan, som torde sakna motstycke i vår historia. Värre är att vi lever i en tid då vi borde kunna agera mer långsiktigt och på ett hållbart sätt som samhälle. Att underminera solidaritet och ansvarstagande för gemensamma frågor kan bli förödande eftersom vi nu borde förbereda oss på klimatförändringar och migration i en konstruktiv anda.

Vi behöver transparent och demokratiskt styre och en regering och riksdag som följer grundlagens anda och högsta förvaltningsdomstolens beslut.  Och så behöver vi tjänstemän som också gör det och inte skickar ungar till Afghanistan. Vissa dagar blir man bara så trött. Tur att vi har linusar, jeanettar, tommin och andra som orkar kämpa.

lördag 30 september 2017

Oro och tröghet bromsar framsteg

By Shalom Jacobovitz, derivative work: Brocken Inaglory  CC BY-SA 2.0  via Wikimedia Commons


Ett av de stora problemen för forskare som vill publicera forskning före den blivit kollegialt granskad är rädsla för scooping. Det är inte nödvändigtvis alltså att någon direkt snor ens resultat, men nog påskyndar sina egna processer för att hinna publicera först. Granskningsprocessen i tidskrifterna tar nämligen tid, också på grund av att arbetet utförs som frivilligt och extra arbete. Först ute är viktigt. Men som cancerforskaren Jacob Scott sagt, är publicering av manus tvärtom ett sätt att dokumentera sin egen forskning redan före granskningen.
"I get that fear, but I look at it in the opposite [way]. Preprints are my defense … really a flag in the sand and proof that it's mine." 
-- Jacob Scott

Överhuvudtaget har jag själv lite svårt att se varför det ska vara så stor skillnad på den exakta tidpunkten av publicering av enskilda resultat, att det kunde vara direkt avgörande för en forskares fortsatta karriär. Vetenskapen fungerar ju inte så att ett nytt resultat ändrar någonting. Det behövs alltid flera undersökningar kring samma fråga, innan man på riktigt kan säga att något är bevisat. Vi ser tvärtom igen det fullständigt absurda gällande citatindex: den som först är ute behöver inte hänvisa till den som som publicerar senare, medan den som är senare ute är tvungen att förhålla sig till de tidigare och ge dem kredit genom att hänvisa. Citat är helt enkelt en rutten indikator på forskningens kvalitet, inte minst om det innebär att den som håsar mest vinner. Problemet kunde också formuleras så, att vi helt enkelt evaluerar kvaliteten av vetenskapligt arbete på fel sätt genom att "mäta" den på bara ett ställe i processen.


Den av Knowledge Exchange använda
modellen av forskningsprocessen


Det är problematiskt att knyta evaluering och utvärdering så starkt till ett visst skede av forskningsprocessen, vilket också var en av utgångspunkterna då Knowledge Exchange i veckan samlade en grupp sakkunniga i Paris för att fortsätta det arbete vi började i mars för att utveckla öppet vetenskapligt arbete (vilket jag tycker kanske är en bra översättning på Open Scholarship). Det är framför allt Cameron Neylon som har utvecklat en sorts modell eller ramverk för att vi bättre ska kunna greppa det komplexa fält forskningen utgör. Kort sagt har modellen tre axlar:
  • Forskningsprocessens olika skeden (sökning, planering, projektfas, spridning)
  • Olika arenor (politisk, ekonomisk, social och teknisk)
  • Olika nivåer av granularitet (mikro, meso och makro)
Vi testade formulering och gestaltning av många olika utmaningar, i min arbetsgrupp främst ur ett ekonomiskt perspektiv, och modellen visade sig fungera bra. Den underlättade kommunikation och problemformulering ansenligt, tyckte åtminstone jag. De olika utmaningarna handlade om utveckling och upphandling av tjänster, ägande, finansiering och anammande av infrastrukturer, forskningsverksamhet och olika typer av artefakter. Men det handlade också om att definiera drivkrafter och om etiska frågor, varför vi vill ha öppenhet påverkar också hurdana val vi i slutändan gör.

Kort sagt handlar det enligt mig många gånger om att man i kritiska ögonblick missar att fatta beslut som främjar öppenhet på många olika nivåer och i olika kontexter. Inte bara vad gäller enskilda forskares val av publikationskanaler utan också till exempel då det gäller att implementera policy på organisationsnivå. Det gäller både stora och små beslut, men vi borde kunna hitta de mest kritiska punkterna och lösa knutarna där, minska oron och öka medvetenheten och kunskapen om hur man uppnår god effektivitet och kvalitet framför allt i ett lite längre perspektiv. Med tanke på att 83% av finska forskare explicit stöder öppen forskning är det alla parters skyldighet att föra utvecklingen i rätt riktning. 

Jag arbetade alltså mest med den ekonomiska sidan, som inte sällan tenderar handla om högre granularitetsnivåer, eftersom verktyg ofta erbjuds eller skaffas av organisationer och trögheten kan vara ett verkligt problem. Samtidigt lever forskarna i en annan verklighet som behandlades av en annan grupp. Forskaren använder sig vanligen av mellan 10 och 30 olika system eller mjukvaror och av dessa är det minsann inte alla som dikteras av finansiären, utan oftast är det pragmatiska val forskaren gör. Ändå är öppenhet och interoperabilitet något som vi kunde främja ännu mera på denna front, så att forskarna bättre kan leva upp till sina öppenhetsmål.


Man kan läsa mera om arbetet i Knowledge Exchanges senaste publikation. Vi kommer nu att arbeta vidare med att samla in och analysera olika typer av information för att underlätta öppen vetenskaplig verksamhet och försöka hitta så konkreta lösningar som möjligt.

fredag 22 september 2017

Biovetenskaper och öppen forskning

I Sverige har de molekylära biovetenskaperna vid KTH, Stockholms och Uppsala Universitet samt Karolinska Institutet organiserat sig till ett stort SciLifeLab-nätverk redan år 2010. Det innebär att man har möjligheter att bygga infrastruktur och tjänster på ett koordinerat sätt. Inte helt oväntat har också datahantering en allt viktigare roll, med allt vad det innebär, från kontroll av tillgång och uppföljning till samordning.

Om ett forskningsprojekt enkelt genererar sex terabyte data om dagen och vi har hundratals projekt, inser man snabbt att här finns vissa utmaningar med både arbetsflöden och informationsförvaltning i allmänhet. Det talas om system som kan skalas upp till 96 yottabytes (96 miljoner miljoner terabytes, om jag förstått rätt ... ) Hur kan man processa, dokumentera och arkivera alla dessa data så att de faktiskt är FAIR, alltså findable, accessible, interoperable och reusable? Så är också biovetenskaperna de som faktiskt har egna informatiker som jobbar tätt tillsammans med forskarna, en modell som jag hoppas kunde sprida sig till andra vetenskaper i takt med att samtliga får mera dataintensiva delar.

Förra veckan besökte jag SciLifeLab i Uppsala och deltog i en workshop om öppen forskning. Vi fick höra om många otroligt spännande forskningsprojekt och om viktiga internationella samarbeten såsom Elixir. Väldigt intressant verkade också Scipion-projektet, där man utvecklat metoder för att hantera och dokumentera arbetsprocesser med data som går igenom flera olika steg och flera olika mjukvaror. Sådant är helt avgörande för att en forskningsprocess ska vara genuint möjlig att upprepa.

Vad gäller öppen forskning ser det ut att börja röra på sig i Sverige, då man på olika håll satt igång projekt för att främja utvecklingen (KB, VR). Saken är ju nämligen tyvärr den, att ska forskningen bli öppen behövs också både policybeslut och satsningar på att utveckla infrastruktur och processer inom forskningens administrativa och organisatoriska strukturer. Och även på detta seminarium märktes att det finns en stor förståelse för nyttan av öppenhet och en vilja hos många forskare att främja open science. Men det behövs förutsättningar och strukturer och dessa kräver både resurser och koordination.



lördag 16 september 2017

Finlands forskning 2030

Undervisnings- och kulturministeriets pågående vetenskapsstrategiarbete drog igen till sig min uppmärksamhet, då två forskare skrivit ett skeptiskt inlägg i Suomen Kuvalehti. Jag reagerade allra först på deras starka försvar för den enskilda forskarens självständiga arbete. "Betydelsefulla vetenskapliga idéer är ofta resultat av ensamt arbete", skriver de utan dess mer belägg. Själv är jag benägen att tänka att även om detta historiskt sett kan vara sant, är det sannolikt allt mer sällsynt att forskare inte skulle vara i ständig samverkan och ständigt samarbete med varandra och idéer födas just i samarbete. Vetenskapen har helt enkelt blivit så komplex. Men visst är det viktigt att erkänna och räkna med ett det också behövs uppslag och insikter som faktiskt föds i skallen på enskilda individer och ibland säkert som resultat på långa tider av grubblande och funderingar. Bara att formulera en tanke eller fråga kan vara väldigt svårt.

Det andra jag reagerade på i skrivelsen var den negativa inställningen till medborgarvetenskap (eller medborgarforskning). Det känns ibland som om forskare medvetet missförstår öppenheten. Intressant läsning utgör på denna punkt också utlåtandena om det nya förslaget till en ofråntagbar rätt till parallellpublicering, en lag som redan finns i bland annat Frankrike. Det är helt klart att det finns lägen då öppenhet är problematiskt eller oetiskt, men dylika halmdockor som snarast känns som försvar av elfenbenstorn, gör mig lite ledsen. Att som skribenterna i SK påstå att främjande av medborgarvetenskap skulle innebära att "forskning behöver allmänhetens acceptans" och att en sådan tanke skulle vara både "absurd och farlig", gör mig bekymrad över skribenternas uppfattning om vad de håller på med och vilken position de har. Vad är det för vits att hålla på med klimatforskning om den inte har någon som helst acceptans, om vi inte behöver kämpa för att den får det? Behöver inte till exempel medicinsk forskning förhålla sig till allmänhetens etiska uppfattningar? Jag blir lite förbryllad.

Samtidigt måste jag medge att håren nog lite reser sig i nacken på mig också, då jag läser konsulternas sammanfattning av den öppna brainstorming som ordnats på webben. In smyger sig tendentiösa frågor om val av "fokusområden" och "spetsar" för forskning. Är det inte lätt i praktiken lika med politisk styrning? Det är något man inom det Europeiska forskningsrådet varit mån om att ta avstånd från. Även Finlands Akademi talar tappert om kvalitet som det enda kriteriet för finansiering. Man borde också akta sig för att börja dilla om kommersialisering och innovation i sammanhanget. Det är alldeles på riktigt företagens uppgift. Ministeriet och staten bör värna om grundforskningen, alldeles så som Jeff D. Sachs med eftertryck sade på Open Science Fair nyligen. Och den måste vara fri och så öppen som möjligt.



fredag 8 september 2017

Open Science Fair






Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]



Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.
På taket finns ett glashus, där plenum hölls.


Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...


... fast inget för den med höjdskräck.





Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.