Att gå sin (egen) väg

Världen är på många sätt en ångestingivande plats i dag. Hoten som tornar upp sig vid horisonten är varken få eller små. Det känns som om vi skulle behöva stora, drastiska förändringar i snabb takt, men vi är fångade i ett trögt och bångstyrigt samhällssystem och en kultur som spelar konservativa, ogina och egoistiska krafter i händerna.

Det är också många saker som blivit bättre. Senast i går jag gladde jag mig åt hur mycket mer färgglada och mångfaldiga, samtidigt avspända och harmoniska, mina hemtrakter blivit. För tjugo eller trettio år sedan var det här landet ett mycket homogent samhälle, med starka normer för hur saker skulle vara. Det bara var så, helt enkelt. I Elantos butiker fanns det ungefär äpplen, bananer och apelsiner i fruktdisken, siskonkorv, lördagskorv, potatis, lök, morot och makaroni (eller spagetti, så hette pasta på den tiden) och kanske tre sorters mjölk. Det var det. Alla vara likadana blekfisar och såg på samma tv-program. Grannskapets familjer var i stort alla likadana. Visst fanns det mycket som var bra på den tiden också. Men nog var det snävt. Tryggt och snävt. Så mycket mera frihet vi har i dag, så mycket mera att välja mellan och så mycket mera kvalitet. Kvalitet i vad vi kan äta, dricka, njuta av konst och kultur, vetenskapens  och teknikens framsteg och större kunnande och kompetens på otaliga områden. Och snart har vi kanske till och med Västmetro! Jag minns att jag såg den inritad på stadsplanerna på 1980-talet ...

Trots friheten är samhället ändå på sätt och vis hårdare nu. Trots att vi i teorin har så mycket mera resurser är det ont om pengar och man måste skära ner, minska på tryggheten, öka på kraven. Vi har inte råd, det finns inte pengar. Snabbare studier, mer effektivt arbete, i det oändliga. Och då handlar det inte om att vi skulle göra det för att rädda vår planet, utan på att vi måste upprätthålla illusionen om ständig tillväxt och på att allt mer handlar om att pressa pengar ur systemet. I synnerhet ur det gemensamma, den offentliga ekonomin. När man låter kvaliteten och substansen komma på undantag, och bara ser på siffror kan det inte gå annat än fel i längden. Det gäller både enskilda företag och helheten.

Att vara en människa som arbetar med konst och kultur är inte så lätt idag heller. Här om dagen skrev en ung kille en bra insändare om saken i Hbl. Om hur reflektionen, långsamheten, eftertanken inte har något "värde" och hur det återspeglar sig på en ung människa. Hur vårt samhälle ändå är intolerant och enkelspårigt på ett mindre synligt, mer lömskt sätt. När medier och beslutsfattare okritiskt övertar populistisk retorik, när allt sinne för proportioner försvinner, när man stirrar på det man har precis framför sig och låter det skymma allt annat, allt som är lite längre bort i tid eller rum. När man på riktigt tror att det enda som räknas är det som kan räknas. När beslutsfattare vägrar ta ansvar. När studiestöd ersätts med lån.

Hur viktigt är det då inte att vi har människor som ställer sig en aning utanför. Människor som lugnt och sansat granskar saker och ting. Hur värdefulla är de inte för vårt samhälle? Människor som gör annorlunda.

(Förresten, beställ nya Plir!)