Sol, innovation och förändring

Absoluta förutsättningar för framsteg är utbildning och en fri grundforskning som bekostas av samhället. Det glöms tyvärr ofta bort i nyliberala floskelresonemang. Men hurdan är en vettig modell för samhällets finansiering och hur ska samverkan mellan beslutsfattare och forskare se ut? Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen skrev nyligen ett blogginlägg, där hon lyfte fram vikten av att man för dialog med forskarna för att kunna göra faktabaserade beslut. Att forskarna bör kunna vara fria och kritiska och att man ska kunna lyssna till vad de har att säga. Men ofta ter sig inställningen till forskningen tyvärr annorlunda, som att det är forskarnas viktigaste uppgift att leverera färdiga lösningar som ger ekonomisk nytta eller annars bara skapa renommé för Finland genom att placera sina institutioner på internationella rankinglistor.

Numera ges en del av forskningsfinansieringen till riktade spetsforskningsprojekt, det senaste påhittet är det så kallade programmet for flaggskeppsfinansiering, vars syfte är att "föra samman högklassig kompetens från olika områden i internationellt konkurrenskraftiga forskningskluster. Med deras hjälp ska forskningens kvalitet höjas och dess genomslag förbättras. Klustren bidrar också till vetenskapens förnyelse. Programmet reformerar strukturer och arbetsmetoder och det sammanför de duktigaste forskarna och andra aktörer som håller hög vetenskaplig nivå och eftersträvar den internationella toppen."

Varför och hur forskningen ska förnyas är ett litet frågetecken för mig personligen. Däremot har det varit utmanande att faktiskt åstadkomma att forskning leder till ny lönsam och vettig verksamhet. Samtidigt som t ex Cleantech i teorin och formellt är ett viktigt område, bråkar man om huruvida det är vettigt att som i regeringsprogrammet nästan utgå från att hållbar energiproduktion främst handlar om biomassa (vilket forskarna inte anser är hållbart). Politiskt vill man (centern) ju gärna att skog, torv osv ska vara en värdefull råvara i framtiden. Lite som kolen i USA.

Sen har vi otroligt duktiga forskare på solenergi, inte minst Hele Savin, som också nyligen fick "innovationspris". Savin jobbar bland annat med materialforskare och har utvecklat solpaneler på många sätt. När man mäter och anger effekten på solceller utgår man från direkt ljus som kommer rakt emot ytan, en situation som inte minst i länder som vårt leder till ganska irrelevanta siffror och också kanske en teknologisk utveckling som inte är optimal. Savin har i stället satsat på att utveckla celler som kan tillgodogöra sig ljus som kommer från upp till 70° vinkel genom att hindra reflektion tack vare en nanostrukturerad yta. Bland annat. Genom att strunta i hur man numera formellt mäter effekt, har hennes team tagit fram en mycket bättre lösning.

I en radiointervju  berättade hon nyligen att det är svårt att få existerande inhemska företag att ta de nya lösningarna i produktion, trots att de bevisligen är bättre och teknisk genomförbart. Så till den grad förändringsmotvilligt har det varit att Aalto universitetet måste starta en egen firma.

Om innovationer inte kapitaliseras på i vårt land handlar det nog inte alltid om att forskare inte skulle bry sig eller vara aktiva. Felet kan också sitta i företag eller politik.

Här är förresten Savins installationsföreläsning från i våras.