1918

Bara som en reflektion, en tidsbild, allt annat än opartisk. I "Sir Arthurs" Hufvudstadsbladet, en osignerad tolkning av läget årets första dag.  Det finns obehagligt bekanta nyanser av oförståelse i retoriken, fast det verkliga läget av katastrof var ett helt annat vid denna tid. 

Helsingfors, 1 Jan.

Det gångna året

Återblick på de politiska händelserna

Det år, som för några timmar sedan gått till ända, hör till de skiftesrikaste i Finlands historia och betecknar början till ett nytt skede i vårt folks utveckling.

Under mörker och förtryck ingick år 1917. Den ryska reaktionen, skärpt genom krigstidens inskränkningar och godtycke, hvilade tyngre än någonsin öfver vårt land. Icke ens förebuden om det växande missnöjet och jäsningen i Ryssland kunde ingifva några förhoppningar om lättnad: alla dylika tecken hade tidigare svikit, det ryska folkets oförmåga att afskaka tsarismens ok syntes ohjälplig. Denna gång visade sig dock ryktena om att förbittringen skulle utlösa sig i revolution tala sanning. Den af kommunikationsväsendets underhaltiga skötsel vållade lifsmedelsbristen i de ryska storstäderna gaf den yttre anledningen till de oroligheter, som den 8 mars utbröto i Petersburg och hvilka inom ett par dagar växte till en revolutionär folkresning, af väldiga dimensioner, som med en naturmakts styrka i grund omvälte maktförhållandena och bortsopade icke blott den gamla regimen, utan äfven hela den romanovska dynastin. Styrelsen öfvergick till en af riksduman tillsatt interimsregering, hvilken förklarades inneha statsmakten ”i dess fullhet”.

Den anhållne generalguvernör Frans Albert Seyn
förs ombord på ryskt fartyg i mitten av mars 1917.
Kervo museum, Pirkko Oikarinens samling.

Den ryska statshvälfningen återverkade naturligtvis på ställningen i vårt land. På order af de nya makthafvandena i Petersburg avlägsnades redan den 16 mars det hatade förtryckssystemets främsta företrädare, generalguvernör Seyn och senator Borovitinov, och Finland erhöll löfte om landtdagens omedelbara sammankallande och bildandet af en medborgerlig senat. Efter underhandlingar mellan representanter för landtdagspartierna och ryska interimsregeringen utfärdades den 20 mars ett manifest rörande bekräftandet af Finlands konstitution och dennas bringande i full tillämpning. Å det fria Rysslands vägnar afgafs här en högtidlig försäkran om okränkbarheten af vårt folks rätt till själfstyrelse. Till generalguvernör utsågs ledamoten af riksrådet Stahovitsch. Ämbetsverken rensades från de ryska och inhemska redskap för olaglighetsregimen, som undergräft förvaltningens och domstolsväsendets anseende, och nya män, lämpade efter tidens demokratiska ideal, sattes i stället. Efter långa öfverläggningar ficks äfven den nya senaten till stånd, sammansatt enligt koalitionsprincipen med majoriteten förbehållen socialdemokraterna och med Tokoi som viceordförande.

Generalguvernör Mihail Stahovitsch på väg
från lantdagens öppningsgudstjänst den 11 april 1917.
Museiverket.

Landtdagen sammanträdde den 4(!) april. Talmannen Manner framhöll vid öppningshögtidligheten att statshvälfningen i Ryssland gjort det nödvändigt att en ny grund lades för Finlands politiska ställning. I själfva verket var det utomordentligt viktiga uppgifter som väntade den nya representationen, och möjligheterna att vinna lyckosamma resultat af lagstiftningsarbetet tedde sig gynnsammare än någonsin tillförene. Tyvärr var landtdagen med sitt socialdemokratiska flertal, hvilket ofta stöddes af ovederhäftiga element från de borgerliga grupperna, oförmögen att till landets fromma utnyttja tiden till skapande arbete. De utmärkt förberedda lagförslag rörande utvecklandet af representationens och folkets konstitutionella rättigheter, som af regeringen öfverlämnades till landtdagens behandling, blefvo dess värre af kammarmajoriteten genom radikala och oförnuftiga ändringar fullständigt förvanskade. Och i sin otåliga nydaningsifver förmådde landtdagens flertal icke vänta på de förslag till sociala reformer, som af regeringen utarbetades, utan kastade sig öfver motioner, som ”lagberedningen" på Broholmen i hast tillyxat, och antog sålunda de rent omstörtande och till sina verkningar säkerligen fördärf. bringande lagarna om kommunalförvaltningen och 8 timmars maximalarbetsdag.

Demonstration för 8-timmars arbetsdag 17.4.1917.
Museiverket.

Genom den gamla regeringens ytterst okloka lifsmedelspolitik hade provianteringsfrågan redan i början af året allvarligt tillskärpts. För att lämna statsmakten möjlighet att härutinnan ingripa reglerande antog landtdagen en lag om förfogande öfver viss egendom under krigstiden. Denna tillerkände myndigheterna en långt gående rätt att till förmån för det allmänna taga i beslag lifsmedel och andra förnödenheter. Genom sitt ensidiga gynnande af konsumentintressena mottogs lagen dock ingalunda öfverallt med sympati och somliga med stöd af densamma vidtagna åtgärder väckte ställvis opposition. Emedan årets skörd sedermera på en del orter slog fel och då de väntade, i förskott rikligen betalade spannmålsförsändelserna från Ryssland på grund af där rådande upplösning uteblifvit, har vårt folk ställts inför verklig hunger. En medverkande orsak till den svåra lifsmedelsbristen har varit den här förlagda talrika ryska militären, hvars förbrukning särskildt af kött och mejeriprodukter ytterligare ökar den i landet rådande bristen. Svältperspektivet i Finland har slutligen ådragit sig uppmärksamhet ute i världen, särskildt i Sverge(!) och de öfriga skandinaviska länderna, och åtgärder äro å bane för att rädda vårt folk undan de svåraste följderna af lifsmedlens otillräcklighet.

Demonstration den 18.4.1917.
Foto: Harald Rosenberg, Museiverket.

Af den upplösning och det sönderfall, som den revolutionära rörelsen i Ryssland förde med sig. samt af de ryska ytterlighetspartiernas anslutning till rent anarkistiska läror fick vårt land på mångahanda sätt känning. Hoppet om den sociala omhvälfningens snara genomförande grep äfven våra arbetarmassor och vållade inom deras led en oro och en jäsning, som under året tagit sig uttryck i en ytterst forcerad och våldsam klasskamp. På alla verksamhetsområden ha igångsatts strejker i en omfattning, som vårt samhälle aldrig tillförene bevittnat, något som naturligtvis i förening med lönernas starka stegring och arbetsdagens förkortning oförmånligt inverkat på produktionsvillkoren inom många industrier. Rent brottsliga voro de senaste vår öfverallt i iandet tillställda strejkerna inom jordbruket, i det de vållade försening af sådden och förskingring af stora kreatursbesättningar och således bidrogo att tillskärpa lifsmedelsbristen. I syfte att framtvinga åt sig ekonomiska förmåner ha socialdemokratiska arbetarhopar på flere orter, särskildt i städerna, gjort sig skyldiga till grofva öfvergrepp mot de kommunala representationerna, hvilka af pöbeln utsatts för inspärrning, allt slags förnärmelser och t. o. m. kroppsligt våld. Det svåraste hindret för återställandet af ordningen i landet har den ryska militären utgjort, i det densamma, sedan disciplinens band försvunnit, visat sig oförmögen att behärska banditelementen i sin midt och därjämte trots alla försäkringar ständigt inblandat sig i vårt lands angelägenheter samt direkte hotat att förhindra upprättandet af en laglig polismakt i stället för den odugliga milis, som öfverallt tillsattes efter händelserna i mars. En oerhörd förgripelse mot samhället utgjorde den af socialdemokraterna igångsatta s. k. storstrejken (den 14 —19 nov.), hvilken egentligen afsåg att öfva påtryckning på landtdagen för att genomdrifva antagandet af hvarjehanda af partiets fordringar, men genom de af huliganer och brottslingar sammansatta ”röda gardenas” framfart artade sig till ett blodigt, mot det borgerliga samhället riktadt skräckregemente, sådant vårt land tidigare icke upplefvat. De nämnda, af socialdemokraterna uppsatta och med ryska gevär utrustade banditligorna ha hållits i funktion älven efter strejkens slut och sysslat med plundringar, röfverier och andra våldshandlingar. I afsaknad af en verksam ordningsmakt ha landets myndigheter stått fullkomligt maktlösa inför dessa yttringar af laglöshet och anarki.

Revolutionsfana i Helsingfors.
Pirkko Oikarinens samling. Kervo museum.

Det spörsmål, som likväl under året skjutit alla andra i bakgrunden, har varit frågan om ordnandet af Finlands politiska ställning. På grund af den monarkiska statsformens upphörande i Ryssland och maktens faktiska öfvergång i det ryska folkets händer hade grunden för Finlands förening med ryska riket helt och hållet förryckts. I ett stort tal inför landtdagen framhöll senator Tokoi att vårt folks utveckling ledt detsamma till allt större själfständighet och att det nu kräfde full frihet vid Rysslands sida. För att provisoriskt ordna frågan utverkade senaten en proposition till lag, hvarigenom ett stort antal finländska ärendens slutliga afgörande skulle öfverföras till senaten och generalguvernören. Under denna frågas behandling funno socialdemokraterna, efter öfverläggning med en rysk soldatkongress, tiden vara inne att föra själfständighetstanken längre mot förverkligandet. De genom drefvo den I8 juli en lag om utöfvande af högsta makten i Finland, hvarigenom hos landtdagen skulle koncentreras både den lagstiftande och beslutande makten i landet, med undantag endast för utrikespolitiken och militärlagstiftningen. Denna lag, hvars syfte var att skapa en regerande landtdag, godkändes icke af den borgerliga opinionen i landet. Då interimsregeringen efter kväsandet af bolschevikupproret åter kände sig sadelfast, besvarade den 18-juli-lagens antagande med landtdagens upplösning och utlysande af nya val. Socialdemokraterna, som underkände lagligheten af denna åtgärd, sökte åter sammankalla landtdagen den 29 augusti, ett uppsåt som dock af Stahovitsch förhindrades med militärmakt. Men då försöket i slutet af september upprepades, förmådde den nya generalguvernören Nekrasov icke förverkliga sitt hot att omöjliggöra sammankomsten. Emellertid blef detta socialdemokratiska ”plenum” naturligtvis utan all praktisk betydelse.

Oskar Tokoi (fr. t.v.) med senat på väg
 till lantdagens öppning i kejserliga palatset 11.4.1917.
Museiverket.

Det var den nya landtdagen, vald under sällsynt lifligt deltagande af alla meningsgrupper, förbehållet att bringa landets politiska fråga till slutlig lösning. Kammarens borgerliga majoritet enades omedelbart efter den nya representationens sammanträdande om ett sådant förslag att interimsregeringen skulle genom ett manifest förklara sig afstå från högsta makten i Finland med villkor att ärenden rörande utrikespolitiken skulle förbehållas Rysslands regering och att ändringar i fråga om militärlagstiftniugen och ryska medborgares rättigheter icke skulle vidtagas utan Rysslands samtycke. De ryska maktägande voro beredda att acceptera denna lösning och underhandlingar pågingo redan i saken, då interimsregeringen störtades genom bolschevikernas resning. Frågan ställdes då på ett alldeles nytt plan. Alla voro ense om att Finland nu borde helt taga sitt öde i egna händer, endast beträffande utöfningen af högsta makten framställdes olika förslag. Slutresultatet b!ef efter många strider och slitningar att landtdagen vid plenum den 15 november, midt under ”storstrejken”, beslöt tills vidare öfvertaga högsta statsmakten och sedermera tillsätta en regering, bildad ur de borgerliga partiernas midt med prokurator Svinhufvud som chef. Landtdagen beslöt äfven afböja socialdemokraternas yrkande om 18-juli-lagens stadfästande.

Heimola på 1920-talet.
Foto: Eric Sundström. Helsingfors stadsmuseum.

Den 4 december afgaf Svinhufvud inför landtdagen en deklaration, hvari han, öfverlämnande ett förslag till regeringsform, byggdt på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik, meddelade att regeringen komme att göra en hänvändning till öfriga makter för att få Finlands själfständighet mellanfolkligt erkänd. Godkännande detta uttalande, bemyndigade landtdagen regeringen att vidtaga de af oafhängighetsförklaringen betingade åtgärderna. Finlands beslut att inträda i de fria staternas krets har utomlands i allmänhet hälsats med sympati, särskildt i Sverge, men tills vidare har något officiellt erkännande af denna proklamations giltighet icke ingått. Man får dock hoppas att detta snart skall ske och att åtminstone vid den uppgörelse, som i samband med fredsslutet kommer till stånd, Finlands själfständighet varder ett faktum äfven så till vida att de ryska trupperna, hvilka fortfarande hålla landet besatt, definitivt bortdragas och att Ryssland äfven i handling erkänner att dess militär icke har rätt att kvarstanna inom ett territorium, som icke längre tillhör Ryssland och hvars folk ingenting högre önskar än att stå i vänskapliga relationer med sin stora östra granne.

Bilden af det gångna året är med dess mångfald af epokgörande händelser och ingripande afgöranden splittrad och oviss. Men senom allt mörker och elände, all brustenhet och söndring, all nöd och allt hot lyser där dock vid synranden med ständigt stigande styrka gryningen af den dag, som skall bringa vårt länge af ödet förskjutna och hårdt pröfvade folk den frihet och själfständighet, som hvarje nation kräfver för att kunna utveckla sina krafter och skapa sin lycka.



Källa:
Hufvudstadsbladet, 01.01.1918, nr. 1, s. 5
http://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1199636?page=5
Nationalbibliotekets digitala samlingar